Tagg: Sekularisering

Utan Gud finns inte det ultimata sättet att definiera gott och ont

”Vad kommer det att innebära, att Gud är död?” Den frågan ställer sig Greg Sheridan, utrikesredaktör för den största dagstidningen i Australien The Australian, i en nyligen publicerad artikel.

Artikeln, som finns här, ligger tyvärr bakom en betalvägg. Men Rod Dreher, författaren till boken The Benedict Option, återger delar av artikeln på sin blogg. Eftersom innehållet är av allmänt intresse – och speglar mycket av Gammalkatolsk idédebatts ärende – återges ett utdrag översatt till svenska. Observera att översättningen är automatgenererad och endast övergripande språkligt bearbetad.

Titian,_Christ_Carrying_the_Cross._Oil_on_canvas,_67_x_77_cm,_c._1565._Madrid,_Museo_Nacional_del_Prado

”Australien är på väg att bli en ateistisk nation. Folkräkningen visar oss att knappt hälften av befolkningen identifierar sig som kristen medan nästan en tredjedel uppger ingen religion. Antalet troende kommer att stärkas av invandring, men trenden är otvetydig. De gamla troende dör ut.

Vår resa på väg mot radikal otro följer i mycket utvecklingen i Västeuropa. Samma trender är uppenbara i USA. Trots att religiös tro är starkare där, har den förlorat eliterna och över tiden leder elituppfattningen den allmänna opinionen.

Kristendomens förmörkelse kommer att vara som solens förmörkelse. Mörkt blir resultatet. Kommer det att vara ett tillfälligt mörker eller en lång natt av den västerländska själen?

När vi lämnar Gud, påbörjas ett av de mest radikala sociala experimenten i västerländsk historia. Det är inget annat än att omorganisera den mänskliga naturen. Näst efter krig är inget så genomgripande.

Människor formas inom en kultur. En kultur utan Gud kommer att skapa andra människor. Det här är ett mycket större skifte än allt som impliceras av uppkomsten av digital teknik, även om detta är inblandat i revolutionen för den person vi nu går in på. När vår kultur har förbannat Gud kommer det att bli en radikal förändring av den mänskliga personligheten och alla våra sociala institutioner och relationer.

Ännu en tid kommer vi att fortsätta att leva av den avtagande etiska och kulturella huvudstaden i vårt arv av 2000 års kristendomen och mer än 3000 år av den judeo-kristna traditionen. Men som brittiska författaren Arnold Lunn en gång påpekade lever vi av doften av en tom vas. När vi skär av oss allt mer omfattande från vår civilisations rötter kommer vår civilisation att skadas.”

Mer:

”Vi ska åtminstone pausa för en sekund för att överväga hur mycket vi förlorar som samhälle genom att avvisa den här kristna traditionen. Nästan allt vi gillar i vårt nuvarande samhälle, och i vår politiska kultur, härleder från kristendomen, och före det från gammaltestamentlig tradition.

Genesis, den första boken i Bibeln, kan ha skrivits för 2500 eller flera år sedan. Det börjar med vad som var det mest radikala uttalandet för mänskliga rättigheter för att komma in i den antika världen. Det var att Gud, en Gud, skapade människor till sin egen avbild. Det är början på historien om mänsklig värdighet i den västra traditionen.

Ett fall kan naturligtvis göras för antika Aten och andra antika civilisationer. Men i Aten var mänsklig värdighet endast tillämpad på män i den härskande eliten. Franchisen gick aldrig över 10 procent av folket. Kvinnor, slavar och utlänningar hade inga rättigheter. Och människor var inte tänkt som individer utan som medlemmar av familjer.

Den uppenbara uppenbarelsen av Guds karaktär och den utvecklande uppfattningen om mänsklighetens karaktär, som Gamla testamentet fortskrider, är ett av de centrala delarna av kulturell och faktiskt politisk utveckling i västerländsk civilisation.

Men det var i Nya testamentet som grunden för mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet uttryckligen utvecklades.”

Ännu mer:

”Men liberalismen idag är i upplösning. Förlusten av tro på Gud har åtföljts i väst genom att tron på institutioner kollapsar och i själva verket i mänskligheten. Är det helt tillfälligt att nedgången av religiös tro åtföljs av en minskning av tro på demokrati, vilket framgår av Australien i successiva Lowy undersökningar? Den minst religiösa kohorten är faktiskt också kohorten med minst tro på demokratin.

I sin slutliga studie, Coming Apart, kartlägger Charles Murray tillväxten av den vita underklassen i Amerika. Den sista kraften som rymmer ett sönderdelande samhälle är kyrkorna, rapporterar han. När de kollapsar sammanfaller samhället också.”

Ytterligare mer:

”Naturligtvis kan människor vara goda och välmenande utan religiös motivation. Men även Dawkins medger att utan Gud finns det inget ultimat sätt att definiera gott och ont.

Detta leder så säkert som natt följer dag (även om Dawkins förnekar det), i slutändan till den perversa dyrkan av makt för egen skull.

Detta handikapp är uppenbart vid upplösningen av modern liberalism. Den drivs till galenskap av motsägelsefulla impulser, den kan inte längre styra eller balansera. Den är en antisocial självabsorption. Den metafysiska utvecklingen av identitet genom århundradena har slutat i en torr ravin. Slavar blev själar under kristendomen.

Men själen – utförandet av vår djupaste känsla av integritet och öde – gav vägen till självet eftersom den terapeutiska tiden ersatte åldern av tro.

Nu, i våra postmoderna tider, har även jaget blivit ersatt av varumärke. Devalveringen till varumärke är en brant nedgång i vad det innebär att vara en människa.

Liberalismen förblir i ett rasande uppror mot kristendomen, långt efter kristendomen makt att begränsa den på något sätt har försvunnit. En viss moralisk panik vid ateismens existentiella tomhet medför liberalism till en ny auktoritarism. Alla måste knäböja av samma sekulära fromhet.

Det finns också en regression eftersom liberalismen verkar bort från kristendomens universalism för att skapa en ny serie stamidentiteter. Ingenting i politiken i västvärlden är mer kraftfullt nu, och i längden mer destruktivt, än identitetspolitiken.”

Till slut:

”Vår kultur, vårt folk, för att inte tala om våra fattiga och våra sjuka, kommer att sakna kristendomen mer än vi är medvetna om.”

Red.

 

Frågan som följer på den banala godheten

På försommaren 2017 försågs svenska folket med boken Den banala godheten. Författaren, etikern och doktorn vid Lunds universitet, Ann Heberlein, ger oss sin analys av nuläget avseende mångkultur, integration och svenska värderingar. När boken släpptes såldes första upplagan slut inom loppet av dagar och den klättrade raskt upp i toppen av försäljningslistan. Jag vågar nog påstå att Heberleins bok kommer att vara en framtida tillgång då året 2017 skall rekapituleras.

Boken inleds med en för GID-läsare välkänd men inte desto mindre välkommen problematisering av den idag utbredda relativismen:

”Om man har uppfattningen att vi inte kan påstå att vissa seder och bruk, normer, värden och principer är bättre än andra så måste vi, i toleransens namn, acceptera att en del samhällen praktiserar tortyr och dödsstraff, förföljer judar och homosexuella och att en del kulturer sanktionerar barnäktenskap, tvångsäktenskap och kvinnlig könsstympning. Är vi beredda på det?” (Den banala godheten, s. 24)

Denna kulturrelativism menar Heberlein är en av orsakerna till den utveckling som pågår mitt framför ögonen på oss. ”Vi kan inte stillatigande se Sverige gå sönder. Vi måste värna de värderingar, den trygghet, den tillit och den stabilitet som präglat landet sedan generationer” (Den banala godheten, s. 142). Hon menar att ”kommande generationer kommer att döma oss hårt” (s. 141) och jag säger inte emot.

Heberleins ärende är att påvisa hur aningslös människan – allt ifrån privatpersoner till tjänstemän i offentlig tjänst – är då förment goda beslut tas och val görs; att ambition och avsikt inte räcker utan att det ofta brister i analysen avseende vilka konsekvenser denna godhet får. Hon ger också utrymme för de för ett samhälle så viktiga och grundläggande, gemensamma värderingarna. Men vad jag saknar efter att nulägeskartan målats och analysen levererats är, som i så många andras analyser och kritik, svaret på frågan ”hur?”.

I det sammanhanget blir det ironiskt när World Values Survey dyker upp ur vars data Heberlein mycket riktigt läser ut att ”Sverige, när vi talar om värderingar, snarast är extremt” (s. 202). WVS är en global studie som återkommande mäter människors inställning till bland annat jämställdhet, tillit och värderingar i en lång rad länder.

I Sverige är vi, skriver hon, ”i mycket låg utsträckning religiösa, och en hög andel av befolkningen har emancipatoriska värderingar vilket innebär att vi värderingar individens frihet och självförverkligande högt.” I WVS från 2015 pekas på att ”svenskarna är de människor i världen som värderar självförverkligande högst (s. 202).

den banala godheten och andra böcker-beskuren
Böcker som bär

När man har läst Den banala godheten och alltså ställer sig frågan hur man skall nå en lösning på de problem som diskuteras blir det lika naturligt att fundera över var de goda värderingar som nu saknas en gång kom ifrån. Heberlein tangerar svaret då hon skriver att ”Sverige är ett sekulariserat land” och på samma sida förnöjt konstaterar att ”majoriteten av alla bekännande kristna och troende judar har anpassat sig till det sekulariserade samhällets krav och villkor” (s. 54).

Om det alls är möjligt att hävda att samhället är sekulärt (det finns ju trots allt bekännande människor) är det just i den anpassning som beskrivs som problemet ligger. De goda värderingar Heberlein nu menar att vi har tappat i samhället, sprang en gång ur det kristna livet. Tappet menar jag beror på att kristna (av tvång, bekvämlighet eller andra orsaker) anpassat sig efter det sekulära, senmodernistiska paradigmet som inget annat vill än att bryta ner traditioner, normer och tillitsfull gemenskap.

Den banala godheten av Ann Heberlein bör läsas. Den kommer, som sagt, ingå i årets kanon. Men stanna inte där! Svaret på frågan ”hur?” finns alltså i nödvändigheten i att först förstå vad de så hett eftertraktade värderingarna bygger på, sedan återupptäcka och återerövra den kristna trons fasta klippa.

Franciskus Urban

 

Det där med att vara ”kulturkristen” i en sekulariserad tid

Mohamed Omar redogör på Det goda samhället för flera planerade byggen av moskéer runt om i Sverige. Han skissar i samma text hur kopplingarna mellan dessa ser ut och deras kontakter med bland annat salafister. Avslutningsvis pekar han på att Sverige sedan tusen år har en annan bärande grund nämligen den kristna tron men att den kommit i skymundan i bygget av det nya samhället:

”Jag har varit muslim i många år, men tror idag inte på någon religion, vare sig islam eller kristendom. Men som svensk är jag i någon mån kulturkristen. Att inte ta hänsyn till ursprungsbefolkningens kultur och identitet utan bara hänvisa till principen om religionsfrihet är ett väldigt okänsligt förfarande och bidrar till att göra så att allt fler svenskar känner sig som främlingar i sitt eget land.”

Länk till krönikan på Det goda samhället

Mitt svar till Mohamad Omar och alla andra ”kulturkristna” är att tänka en gång extra innan nästa ord yppas eller nästa steg tas för att förminska, förlöjliga eller i historieförfalskande syfte dölja allt det Kyrkan gjort för Sverige, Europa och vår civilisation.

Att kalla sig ”kulturkristen” är något som slagit i det sekulariserade Sverige. Det har blivit ett alibi, dels för att kunna förhålla sig kritiskt till islamiseringen men också för att slippa ta ansvar för att föra det kristna arvet vidare. Den ”kulturkristne” vill gärna åtnjuta det kristna arvets frukter utan att engagera sig själv. Den ”kulturkristne” betalar i bästa fall kyrkoskatt för bevarande av kyrkobyggnader men avhåller sig helst från att delta i gudstjänster. Den ”kulturkristne” vurmar för skolavslutningar i kyrkan (”för så har det ’alltid’ varit”) men överlåter till de anställda prästerna att som någon form av ombud stå för tron (och det i en luthersk tradition!). Den ”kulturkristne” tror att det goda arvet lever vidare med automatik, utan att det finns troende, bekännande kristna med kunskap som kan föra traditionen vidare till nästa generation.

I boken ”Kyrkan – garanten mot islamisering” gör jag det upp med detta. Det är bitvis jobbig läsning. Men så är det jobbigare än man tror att hålla det goda vid liv. Det kräver hängivenhet och att man håller sig i ljuset.

Läs boken! Du hittar den bland annat här.

Jag vill verkligen uppmana till ökat engagemang för vårt kristna arv; det som bygger på uppenbarad sanning. Jag önskar uppriktigt att fler tog sig tid att sätta sig in i vad kristen tro och tradition innebär. Det finns en skatt att upptäcka i form av djup andlighet, mystik och kunskap. Ingen skall behöva sitta fast i det lutherska eller vara hänvisad till (exempelvis) nyandlighet och mindfulness för att hitta hem. Börja gärna här på Gammalkatolsk idédebatt. Och viktigast av allt: Kom till kyrkan!

Franciskus Urban

Lösningen: Kyrkan som parallell storhet

Flera artiklar här på Gammalkatolsk idédebatt har det gemensamt att de tar upp samtidens problem. Inte minst de två senaste (”Svaret på krisen…” samt ”Otryggheten i en värld bortom sanning”) i vilka det till och med talar om kris. Vad som nu behövs är att på nytt tala om hoppfulla lösningar.

I de senare texterna har skolan, försvaret och polisen fått utgöra exempel på områden där det, utan att överdriva, råder oro och till och med kristillstånd. Ytterligare ett område där vi och hela västvärlden står inför mycket stora utmaningar är hotet om islamisering.

Jag skrev för något år sedan boken ”Kyrkan – garanten mot islamisering”. I den förs ett resonemang om vad vi behöver för att kunna rusta oss inför, hantera och stå emot just islamisering. Det intressanta är att samma resonemang är applicerbart även på andra områden i samhället. För vad det handlar om är värderingar. Men värderingar kommer aldrig från ingenstans, utan de har alltid en källa som i vår kultursfär är den kristna tron. Och om källan sinar upphör flödet. Den enda instans som överhuvudtaget kan (eller borde kunna) upprätthålla detta är Kyrkan. Summan är att sekulariseringen är roten till dagens kris.

Tidigare idag fick jag en länk till en film med den anglikanske biskopen Michael Nazir-Ali. Det han, under dryga timmen, säger motsvarar i hög grad innehållet i min bok. Filmen är väl värd att se och för att ge en försmak vill jag citera honom i vad han, 36 minuter in i inslaget, säger om sekularisering (min översättning):

”Problemet, så klart, är den rådande sekularismen med sin tynande version; sin grunda version av judeo-kristna värderingar för vilka den inte kan redogöra […] Den rådande sekularismen är oförmögen att möta de utmaningar [vi står inför]. Den besitter inte modellen eller det spirituella ramverk som gör det möjligt för oss att möta denna utmaning.”

Vad som behövs är att Kyrkan intar en plats som parallell och jämbördig storhet till staten. Inte under eller avhängig staten. Inte beroende av staten. Inte styrd av det politiska. Hon är fri och obunden; som en spirituell och moralisk kompass i samhället. Bara så kan människor beredas tillgång till sanning och en fast grund för att kunna stå fast.

Samtidigt rapporterar Sveriges television idag om preliminär medlemsstatistik för majoritetskyrkan i Sverige. Den visar på rekordtapp för Svenska kyrkan för året 2016. Över 85 000 medlemmar lämnade och det förutsägs att år 2030 kommer endast 45 procent av befolkningen tillhöra samfundet. Vad som inte redovisas är vart alla dessa människor tar vägen i stället. Är utträdena konsekvenser av konversion? Är det resultatet av den ”lutherska sekularismen” eller bara rena protestyttringar?

Läs mer om känslostyrda utträden här

Frågan på det nya året borde därför vara: Vart tar du vägen för att kunna stå fast? Till vad?

Franciskus Urban

Otryggheten i en värld bortom sanning

I gårdagens artikel här på Gammalkatolsk idédebatt (Svaret på krisen är…) trycktes på att det är du och jag som är lösningen på den kris vi just nu upplever på en rad områden. Detta vill säga att det är människor som bär ansvaret för att den värld vi är satta att förvalta tas om hand på bästa sätt. Inga pengar, inga lagar är i sig någon lösning på problemen, men väl värderingar som grund för en fungerande sammanhållning och riktning. Och det är bara människor som kan vara bärare av värderingar.

I texten refererades till årets upplaga av rikskonferensen Folk och Försvar med en gissning att ”inte heller där, när några av landets mest insatta strateger samlas, tar man tag i att lösningarna behöver bygga på värderingar.”

Föga anade jag att ledaren för Svenska kyrkan, Dr. Antje Jackelén, senare skulle äntra scenen och representera det så kallade civilsamhället. Sida vid sida med bland andra professorn i historia, Lars Trädgårdh, levereras analysen att människor idag har blivit individualiserade på bekostnad av band till familj, släkt, hembyn, kulturellt arv och kyrka – något som skiljer oss från vad som är vanligare i Syd- och Östeuropa. Jackelén betecknade vår samtid som ”lutherskt sekulariserad” (sic.) och hänvisade samtidigt till den som varande ”post-truth”, alltså tiden efter sanningen.

Detta levereras i en paneldiskussion om vår oroliga tid; om rädslans psykologi och behovet av tillit. Mycket annat sades också i samma andemening, men det som framför allt förtjänar uppmärksamhet är att i samma stund som man hävdar att vi lever i en tid då sanningen är något relativt och passé (”post-truth”) så tar man också på sig ett enormt ansvar för att antingen förklara fördelarna med en relativistisk förståelse av sanning, eller att ställa till rätta. I synnerhet om man uttalar sig som kyrklig ledare och auktoritet.

English Oxford Dictionaries utsåg 2016 begreppet ”post-truth” till årets ord. Och slår man, i samma verk, upp det så finner man att det ”rör eller anger förhållanden under vilka objektiva fakta är mindre inflytelserika för att forma den allmänna opinionen än sådana som tilltalar känslor och personliga övertygelser”.

Sanningsbegreppet, liksom Sanningen själv, är ett kärt och ständigt återkommande tema. Och det av uppenbara skäl eftersom det är relativiseringen av den som är grunden till den kris vi nu har att hantera. Samtidens ständigt upprepade fras, att var och en äger sin sanning är förödande. Är det något som skapar osäkerhet så är det när människan berövas tillgången till sanning.

Läs gärna den tidigare artikeln ”Striden står om sanningen

Franciskus Urban

Den förblindande likhetsivern

Hur vill du ha samhället i framtiden? Hur vill du att det skall fungera, för dig och dina efterlevande? Vill du att samhället skall grunda sig på islams tolkning av exempelvis rättsmedvetande och religionsutövning? Om inte så är det du som måste handla så att det inte blir verklighet.

Jag vill redan nu bekräfta att detta låter hårt och ”förenklat”. Verkligheten är mer komplex (vilket i sig är ett problem eftersom det är svårt att överblicka vad som sker). Därför behövs ibland en karg och förtätad bild. Jag vill samtidigt föregripa eventuell kritik och understryka att denna text inte har till syfte att hetsa eller uppmana till handgriplig aktivism, men väl förändringar i tanke och handling. Det jag vill belysa och i den mån jag kan även bidra till är vad vi som människor och samhälle kan (bör) göra för att räta upp situationen. Eller rädda den, om du vill.

Fiktion eller verklighet?

Michel Houellebecq skriver i sin idéroman Underkastelse (2015) om en nära framtid i Frankrike där Muslimska broderskapet får makten i allmänna val med stöd från såväl socialisterna som de borgerliga partierna. Det som sägs vara en myt besannas och den nya regimen inför sharialagar i landet. Boken är väl värd att läsas. Mycket av innehållet är igenkännbart från utvecklingen här hemma i Sverige. En av Houellebecqs förtjänster är att faktiskt diskutera skeendena utifrån trosuppfattningar, något som knappt låter sig göras här hemma men som är ett måste. I boken talas om jihadister och militanta islamister som amatörer. I stället är det den politiska grenen av islam (ofta relaterad till som ”moderata krafter”) som vinner terräng och tar sig hela vägen till det högsta ämbetet; presidentposten.

Hur ser det ut här hos oss, i verkligheten? Skriv ”islam infiltrerar politiska partier” i valfri sökmotor och du finner en lång rad länkar till tidningarartiklar som rapporterar om just detta. Ett annat klassiskt exempel, som till och med nämns vid svenska lärosäten, är omvandlingen av socialdemokratins (tidigare) kristna rörelse som nu, sedan stadgeändringar och namnbyte, är öppen för människor av vilken tro som helst, men där just islam fått en plattform. Vidare har det gjorts politiska överenskommelser med islamska organisationer som garanterar politiskt inflytande. Läs dokumentet ”An Explanatory Memorandum on the General Strategic Goal for the Group in North America” från 1991 som i detalj beskriver hur Muslimska brödraskapet skall arbeta för att infiltrera den amerikanska samhällsstrukturen, både inifrån befintliga strukturer och genom nybildning av en rad ideella organisationer. Även om dokumentet skulle vara ett falsarium är det intressant och den lista med organisationer som nämns i brödraskapets plan överensstämmer till stor del med islamska organisationer som inrättats och bildats i Sverige.

[Edit (2017-02-26): Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, publicerade på fredagen (2017-02-24) en förstudie om Muslimska brödraskapet som beskriver etableringen av MB i Sverige och Europa och styrker den bild som ges ovan.]

Bilden i media

Men i Sverige sitter det hårt inne att det är trosföreställningar (eller avsaknad av dem) som ligger i botten av utvecklingen. Ett exempel på hur det resoneras kan läsas på debattsidan i Göteborgsposten där Devin Rexvid (socionom och forskare om hedersrelaterat förtryck och våld) i augusti i år, hedervärt, beskriver situationen i Sverige men helt – som så många andra – utelämnar den Kristna Kyrkan som motpol och resurs.

Möjligen kan man ibland se förslag om införande av ämnet ”livskunskap” i skolan som svar på behovet av fördjupning. Doktoranden i sociologi, Evin Ismail, menar i dagens SvD att ett sådant skolämne skulle motverka ”de subkulturella lockelserna i de extrema ideologierna”. Hon syftar visserligen på rekryteringen till IS bland unga och vilsna män. Men även för dessa vore det gott att det samhälle de nu finns i, i första hand, bärs upp av robusta strukturer och värderingar där kyrkan är given även när det gäller integration.

Idag skriver Ledarsidorna.se (Islam – oviljan och oförmågan att underordna sig) om hur svensk domstol i ett diskrimineringsmål böjer sig för en islamsk argumentation i strid mot hygienföreskrifter. Problemet med denna text är dock, liksom med den också dagsaktuella krönikan på Det goda samhället som även den behandlar islamism, är att islam tillsammans med ”PK-ismen” och kristendom (äldre än den som utvecklades från 1500-talet) utgör ett ekvivalent hot (sic.).

Sekulariseringen lämnar oss med saffransbullar och blaskigt kaffe

Det tycks råda en uppfattning om att det är ”religionerna” som utgör hotet mot det upplysta och moderna; mot en humanistisk utveckling i sekulär tappning. Det är här vi finner ett av de grundläggande problemen som måste adresseras: den sammansmältning av religiositet man från politiskt håll tenderar att verka för i syfte att kunna kontrollera åsikter som kan stå i strid med den världsliga makten. Det är inget nytt: kung Gösta (Gustav Vasa) var tidigt ute!

De flesta som engagerat sig mot islamismen, terrorismen, förföljelsen av kristna i mellanöstern och mot islams utbredning i största allmänhet tycks inte argumentera med ett kristet förhållningssätt eller för den kristna kyrkan som motvikt. De tycks inte vara för något alls. De är mest emot. Kanske är det därför de får bära etiketter som ”islamofober” och ”rasister”? för att de har en negativ angreppsvinkel.

Den kanske viktigaste orsaken till att framför allt vi, men även Frankrike och Europa i övrigt, står dåligt rustade inför det som nu sker är sekulariseringen. Enkelt uttryckt: Då vi efter reformationen och i upplysningens namn kastade ut tron på Treenig Gud och därmed successivt förpassade den kristna kyrkan allt längre ut i periferin med motiveringen att tro är något privat, rycktes samtidigt mattan undan för oss; den matta – den väv av gemensamma värden, moral, rättesnören och traditioner – som är grundläggande för ett samhälle att i längden kunna hålla ihop. Det behövs djupare och mer grundade traditioner än att, som just denna dag, samlas i ottan för att äta saffransbullar och njuta av ett luciatåg med rötterna i det sena 1800-talets Sverige.

Vi tillber alla samma gud?

En annan intressant dimension i detta är begreppet ”de tre abrahamitiska religionerna”. Detta har mer och mer kommit att förstås i termer av att vi alla (egentligen) har samma gud och att det (egentligen) inte spelar någon roll [för frälsningen] om man kallar sig muslim eller kristen. Detta är ett mantra i den politiska rörelse som verkar för religionernas sammansmältande, bland annat genom statsbidragsfördelning. Men detta har också givit att det är religiositeten (den ”fundamentalistiska”!) som skall bekämpas. Hotet mot vår civilisation består alltså inte bara i islam (det vore ju diskriminerande) utan mot all radikal religionsutövning. Inte minst i form av ”kristendom före 1500-talet”.

Men varifrån kommer idén om de tre abrahamitiska religionerna som varande ekvivalenta? Den går att spåra till den tyske filosofen och dramatikern Gotthold Ephraim Lessing (1729–1781) som 1779 skrev och satte upp verket Nathan den vise. I pjäsen symboliseras judendomen, kristendomen och islam av tre ringar. Minst två av ringarna är kopior av det original som sägs ha särskilda egenskaper. Det är fadern och ägaren till den ursprungliga ringen, som gått i arv i generationer, som på sin dödsbädd låter göra identiska ringar för att ingen av hans tre söner skall behandlas orättvist. Frågan uppstår dock om vilken av ringarna som egentligen är den sanna. Osämja uppstår men dramat får en lycklig samförståndslösning där alla ringarna förklaras bära bilden av de ursprungliga egenskaperna. Man resonerade sig alltså fram till en lösning som idag inte ses som anmärkningsvärd. Tvärt om; tillrådlig och rättvis! Men den innebar att människan satte sig själv över sanningen. Helt i enlighet med tidsandan! Men så var Lessing ingen mindre än upplysningens främste representant i Tyskland.

Tryggare kan ingen vara

Föreställningen om de abrahamitiska religionernas ekvivalens är alltså en frukt av upplysningstiden. Precis som sekularismen. De är samma andas barn och den anda som vi nu måste förstå har gjort oss fattiga. När hoppet om frälsningen bara lever kvar i form av bilder och julspel har vi som civilisation inte längre någon motståndskraft när samhällets strukturer bryts samman och vi riskerar att ätas upp inifrån av en kraft som har en helt annan tolkning av mänsklig värdighet och sanning.

Vad kommer människor i ett avkristnat samhälle göra när trycket från islam ökar och det samtidiga budskapet från de styrande är att det inte spelar någon roll om man bekänner sig till Muhammed eller Kristus Konungen? Vi ser redan nu hur framför allt kvinnor här i Sverige konverterar till islam. Det som driver dem är ett uppdämt behov av stabilitet; av mål och riktning. Detta beskrivs i avhandlingen ”Vi blev muslimer. Svenska kvinnor berättar. En religionssociologisk studie av konversionsberättelser” av Madeleine Sultán Sjöqvist, teologie doktor i religionssociologi. I årets novembernummer av tidskriften Kvartal finns en sammanfattning av avhandlingen (”Vi valde islam”).

Min analys är att risken för att allt fler skall konvertera till islam – somliga, likt kvinnorna ovan, i jakt på ett stabilt uttryck för fromhetsliv, andra av rädsla för att komma på kant med utvecklingen och utsättas för obehag – ökar i takt med att kunskapen om kristen tro, lära och tradition dör med den generation som skulle kunna föra spåren av den vidare. Majoritetskyrkan i Sverige är inte en kraft att räkna med i detta som den är styrd av den världsliga makten och förfäktar många av upplysningens ideal.

Kvar att bära ansvaret är den lilla traditionella kristenhet med ortodox teologi som bland annat återfinns i den ursprungliga gammalkatolska rörelsen och som vi idag ser växer. Inte bara till följd av inflyttning utan för att fler upptäcker att det verkligen finns mat för hungrande; stabilitet för vilsegångna och torr, fast mark att rädda sig på under flodvågen.

Inte som att välja fotbollslag

Men vi kan inte tillåta oss att detta sker! Vi kan inte lämna vidare till kommande generationer ett samhälle i upplösning eller att stabiliteten skulle skänkas oss genom islam. Men sekularismen är inte svaret eftersom den i sig är tom och bär på en törst efter det heliga. Människan behöver den himmelska dimensionen – det ingår i att vara människa. Och eftersom inte både islam och kristen lära kan vara sann (Se: ”Striden står om sanningen”), kommer vi, var och en, att tvingas välja. Alternativet och garanten för den samhällsordning vi säger oss vilja ha är den Kristna Kyrkan. Men det räcker inte att tycka det. Det är inte tillräckligt att säga det. Vi måste leva det.

Franciskus Urban

Fremtidens kirkeliv og det økumeniske imperativ

Av Roald N. Flemestad

Den nordisk-katolske kirke er fra ulikt hold blitt karakterisert som «sekterisk» på grunn av manglende størrelse. Dette er ellers en skjebne som også ble urkirken til del som i sin samtid ble omtalt som «nasaréer-sekten» (Ap gj 24:5). I kirkelig sammenheng blir imidlertid ordet ”sekterisk” vanligligvis ikke brukt kvantitativt, men som en kvalitativ kategori. Det sekteriske består i den selvbestaltede vilje til å ri egne kjepphester på bekostning av den apostoliske læreoverlevering. På slike premisser kan også «store» kirkesamfunn bli sekteriske.

Avkristningen
Etter krigen ble sekularinseringen av samfunnet tatt opp til bred drøftelse. Blant de mange røster er særlig tre bidrag fra katolsk hold blitt stående. I en analyse fra 1950 med den talende tittel, Den nyere tids undergang, tegnet Romano Guardini det postmoderne samfunns særtrekk og konkluderte med at den kirkelige kultur vil gå tapt. I denne nye situasjon må de kristne søke sammen i en eskjatologisk livsform som han kalte “kjærlighetens samhørighet”. I 1970 offentliggjorde den da ukjente Josef Ratzinger en “profeti” om en kommende troskrise som vil rive ned det bestående kirkeliv som en storm. De som kommer ut av krisen, mente han, vil bli tvunget til å begynne på nytt og søke sammen i små marginaliserte grupper med store krav til samhold. Med en lignende krisebevissthet gjorde Alasdair MacIntyre i 1990-årene gjeldende at kulturutviklingen i Vesten er kommet til et vendepunkt. For å møte det åndelige mørke som han så konturene av, tenkte han seg dannelsen av små fellesskap med motstandkraft til å videreføre den moralske og åndelige arv inn i fremtiden. Benedikt av Nursias innsats på 500-tallet, skrev han, kan tjene som vårt forbilde i så måte (After Virtue, 1993:263).

En ny situasjon
Uansett hvor vi hører hjemme i kirkebildet, kan det være klokt å innstille seg på at fremtiden ikke vil bli en forlengelse av hva som er nå. Vi er den siste generasjon som er vokst opp i et samfunn basert på et kristent verdigrunnlag. Overalt i den vestlige verden merkes en dramatisk nedgang i kirkesøkningen. Da dette ikke minst gjelder de store institusjonelle kirkene, tvinges man også på det hold å tenke nytt om fremtiden. Istedenfor den nåværende modell basert på sognekirken som geografisk avgrenset størrelse, ser jeg at man i de fordums kristne kjerneområder som Frankrike og Tyskland, på ledende hold idag drøfter om ikke fremtidens kirkelige struktur til forveksling vil ligne på de kinesiske husmenighetene, idet de troende på nytt må samles til gudstjeneste i private hjem.

Denne nytenkning fremstår som et ekko av hva Ratzinger skrev sin bok Glaube und Zukunft fra 1970 (2/2007). Den fremtidige pave uttrykte den gang håpet om at troskrisen også ville utkrystallisere en ny form for menighetsliv, “den lille flokk”, som gjennom broderlig samhold og grunnfestet tro fant åndelig styrke til å stå igjennom vanskelighetene og således videreføre troen inn i en ny tid.

Den nordisk-katolske kirke
Opprettelsen av Den nordisk-katolske kirke ved årtusenskiftet, inngikk i et oppbrudd skapt av åndelig nød. Den kirkelige modell som fremtvang seg skulle vise seg å være ikke ulik Ratzingers visjon. Rundt gudstjenester som først ble feiret i private hjem, ble det skapt eukaristiske fellesskap som etterhvert førte til opprettelse av misjoner og menigheter i Norge og Sverige. Siden er det kommet til fellesskap i Tyskland, Frankrike og arbeide er påbegynt i andre land. Det siste initiativ er tatt i England. Fellesskapene er betjent av teltmaker-prester og holdes sammen gjennom en “flat” såkalt communio-ekklesiologi.

Det økumeniske imperativ
Med sin basis i “den udelte kirkes tro i det første årtusen” kan de gammelkatolske kort beskrives som kirker med vestlig liturgi og østkirkelig teologi. Dette gir oss på samme tid en priviligert og en utsatt posisjon økumenisk sett. Til den økumeniske dialog vil de store konfesjonene nødvendigvis bringe med seg sin identitetsskapende forhistorie som også reflekterer det gitte kirkesamfunnets indre motsetninger og ytre konflikter. Forhåpentligvis vil den kommende diaspora-situasjon kunne frigjøre oss fra fortidens unødige byrder slik at vi kan gjøre oss en begrunnet mening hvorvidt forskjellene er så viktige at vi fremdeles bør gå hver vår vei. For i dagens situasjon er splittelsen mellom kristne ikke bare et anstøt i lys av Jesu bønn om de troendes enhet, men virker også lammende i forhold til samtidens store utfordringer så som sekulariseringen og ikke minst den tiltagende kristendomsforfølgelse verden over.

Roald Nikolai Flemestad