Tagg: självmord

Odla integritet och prata oftare med din präst för att undvika krissamtal hos psykolog

Att vara proaktiv, det vill säga ligga steget före, är på många områden det som rekommenderas för att inte råka ut för obehagliga överraskningar. Det kan man visserligen fortfarande göra, men ändå tycks förebyggande åtgärder vara av godo. Praeparatus supervivet – Den förberedde överlever, som devisen säger.
Fortsätt läsa ”Odla integritet och prata oftare med din präst för att undvika krissamtal hos psykolog”

Gör inte dödshjälp till en fråga om valfrihet!

”Var är kyrkans högst uppsatta män och kvinnor när samhällsdebatten handlar om så kallad samvetsfrihet? Var fanns biskoparna när diskussionen om sena aborter återigen flammade upp tidigare i höstas? Frågor om människovärde, om livets början, om livslångt lidande, om tyngden av eget ansvar för sina val – är inte det sådant som intresserar teologer?”

Detta frågade sig Susanna Birgersson i en krönika (Expressen, 2017-12-24) och menade att om inte kyrkan talar med sin egen röst är det ointressant att lyssna.

Läs också: Öppna upp för kyrkans röst (Gammalkatolsk idédebatt, 2017-12-26)

Samtidigt borde det vara så att då enskilda eller samhället i stort stöter på frågor som kan få långtgående konsekvenser; frågor som exempelvis handlar om livets djup, så är kyrkan den naturliga instansen att rådfråga. Som nu när frågan om aktiv dödshjälp (assisterat självmord) åter aktualiseras.

I nyhetsprogrammet Aktuellt (SVT, 2018-01-02) togs frågan om dödshjälp upp, detta utifrån en opinionsundersökning som genomfördes i december 2017. Resultatet av undersökningen är att 61 procent av Sveriges befolkning säger sig vara för att dödshjälp skall bli lagligt. Bara 14 procent sade sig vara emot.

wvs-cultural-values-map
I länder där självförverkligande värderas högt är synen på livet som heligt hotad. Bild: Pew Research forum

Enligt Kjell Asplund, ordförande för Statens medicin-etiska råd, kan det nyväckta intresset dels ha att göra med att frågan om att få bestämma själv över hela sitt liv, även slutskedet, fått allt större tyngd, rapporterar SVT.

– ”Dessutom har kyrkan som alltid varit en stark motståndare till dödshjälp fått en svagare ställning i många länder, vilket kanske också kan ha bidragit, tror han.” (SVT Nyheter, 2018-01-03)

Synen på livet avgörande

Det finns ett samband mellan det Susanna Birgersson och Kjell Asplund säger. Kyrkan har inte på många decennier varit tydlig och därför har hennes ställning försvagats. Den politiserade majoritetskyrkan har ägnat sin tid åt att vara ”relevant” på bekostnad av att vårda sin egen röst. Att samhället skulle vända sig till Kyrkan för att fråga om råd upplevs säkert som meningslöst. I synnerhet som svaret på många frågor har kommit att bli ”vad tycker du själv”. Något som hjälper och vägleder föga.

Hands_of_God_and_AdamMen den röst och tydlighet som efterfrågas finns ännu. Om än inte i den forna statskyrkan. Och för den som frågar någon av oss som är satta att förvalta denna röst, vilken Kyrkans syn på dödshjälp är, så är svaret ännu i denna dag att det inte är förenligt med vår tradition. Det handlar om synen på livet som heligt och av Gud givet.

Inte sällan tar vi i vår del av världen fel när vi tänker på frihet. Det förväxlas med begrepp som ’valfrihet’. Ibland tenderar även denna ”frihet” att inbilla människan att hon är helt frikopplad från livet och dess betingelser. Många gånger kopplas det också samman med ’mänskliga rättigheter’, något som kommit att ersätta den kristna förståelsen av vad, bland annat, sann frihet egentligen betyder. Med en syn på livet som något jag äger själv, är steget därför inte långt till att också själv vilja ha kontroll över när det skall ta slut.

Det är ingen ”mänsklig rättighet” att få dö. Inte heller att kräva hjälp med det. Lika lite som det är en ”rättighet” att få födas. Vi kämpar för att förhindra suicid (självmord). Varför skall vi då acceptera en annan syn bara för att tiden som är kvar kan tyckas kort; för att vi är sjuka eller oförmögna att klara vardagen? Liv är något som ges och skall vårdas. In till sista andetag.

Franciskus Urban

Läs också: Över 5000 lagligt dödade på ett år (Gammalkatolsk idédebatt, 2016-12-15)

[EDIT 2018-01-06]: Svar på läsarkommentarer

 

Utbildning i europeisk, kristen, klassisk tradition och kultur

Som kristen; gammalkatolsk alternativt västligt ortodox; tillhörig den Nordisk-katolska kyrkan och stående i den odelade Kyrkans tro, möter jag ofta resonemang och åsikter som (logiskt) måste bygga på att den kristna tron kom till vår del av världen först på 1500-talet. Reaktionerna inför historiska fakta, det vill säga att det inte förhåller sig på det viset, varierar mellan indignation och stor förvåning. Jag har till och med mött utropet ”varför har ingen sagt något? Varför har vi inte fått lära oss detta?!”

Europe_Patron_saints_Mosaic
Europeiska skyddshelgon

Ett resultat av detta ser vi idag: Ett land, ja i stora drag till och med ett Europa, som är historielöst och vilse; som inte vet att vårda, värdera och tradera. Än mindre vågar stå upp för det arv som tvärt emot vad de postmodernistiska historierevisionisterna påstår danade och var förutsättningen för det vi kallar civilisation. Den vi nu ser krackelera och vars grusiga rester riskerar att spolas bort med nästa högvatten eller storm.

Den brittiske journalisten och författaren Douglas Murray inleder sin helt nya bok ’The strange death of Europe” (2017) med ”Europe is committing suicide.” Ytterligare böcker har på kort tid passerat under läsglasögonen, vilka alla har det gemensamt att analysen är gjord. Men ingen av dem lägger fram det enda tänkbara förslaget att vägen till återhämtning och tillfrisknande går via Kyrkan; via den kristna tron och traditionen. Men det verkar även för de mest högljudda förespråkarna för moral och värderingar vara en helt otänkbar tanke.

Det är bara politik på agendan där allt relativiseras; där all debatt bygger på känsloargument; där det inte finns tillstymmelse till ideologi, än mindre fast grund. Inte ens en föreställning om en objektiv sanning ingår i retoriken. Allt är till försäljning, till och med den mänskliga värdigheten.

Mycket går visserligen att åtgärda genom lagstiftning och budgetbeslut i riksdagen, det vill säga på den politiska vägen. Men problem – det som verkligen är problemen idag – som i grunden handlar om etik, moral och grundläggande värderingar kan inte lagstiftas bort. Ingen budgetpost i världen – hur stor den än är – kan råda bot på den kollektiva och kulturella självmordsbenägenheten. Så – på vilket parti lägger du din röst under supervalåret 2018?

Det spelar alltså ingen roll vilket. Saken löses inte med mindre än att den idag otänkbara tanken tänks och att skeden tas i vacker hand. Det är åter till källan som gäller. Det är hög tid att damma av den kunskap, insikt och tradition som byggde vår gemensamma civilisation. Och för att använda ett slitet men välkänt begrepp: det är dags för tidernas största folkbildningskampanj om europeisk, kristen, klassisk tradition och kultur. Och tiden är knapp.

Edit. 2017-08-19: Vi har skapat temasidan ”Bilda Europa” samt hashtaggarna #bildaeuropa och #formeurope för att väcka medvetenhet samt skapa möjligheter att engagera sig för ett kristet Europa.

Franciskus Urban

 

Psykisk ohälsa symptom på andlig törst

  • Den vanligaste dödsorsaken bland män mellan 15 och 24 år är självmord.
  • Bland kvinnor i åldrarna 16 till 29 rapporterar 51 procent att de upplever ängslan, oro och ångest.

Detta är statistik som säger en hel del om hur många människor mår och därmed om klimatet i samhället. Andra söndagen i Advent togs detta upp i predikan i Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona. Och kopplingen till Adventstiden är, hur konstigt det än kan låta, uppenbar eftersom texterna denna söndag handlar om hur Herren kommer i sitt rike. Frågan som ställdes i predikan var: Vilken värld möts Kungen av?

”Vi är inne i Adventstiden, den tid då vi förbereder oss på Kristi ankomst. Förra söndagen ställdes frågan hur det ser ut i Kyrkan och vad i Henne som möter Kristus då han kommer åter. Idag, då temat är Herren som kommer i sitt rike, kan vi ställa motsvarande fråga; hur ser det ut i världen och vad är det för värld som kommer Herren till mötes?

Idag fick jag till mig att allt fler unga och unga vuxna väljer att på egen hand ända jordelivet. Samtidigt rapporteras i media att den vanligaste orsaken för sjukskrivning är psykisk ohälsa. Människor mår dåligt och läkarna ställer diagnoser. Som om diagnoser kunde läka oss. Det rör sig om depressioner, ångest, stressreaktioner, utmattning och olika psykosomatiska åkommor. Riktigt illa är det eftersom det bland unga människor inte ser ett dugg bättre ut. Tragiskt nog tycks det inte finnas någon lösning och inte heller metoder och strukturer för att hantera situationen.”

En fråga vi måste ställa oss är om det finns någon koppling mellan ohälsotalen och sekulariseringen. Jag menar att det gör det. Men, vilket också sägs i predikan: den som idag med allvar säger att kyrkan och den (traditionella) kristna tron är en väsentlig del i tillfrisknandet, riskerar mycket. Samtidigt handlar detta om praktisk omvändelse. Och detta fattas oss.

Människan blir sjuk på grund av avsaknaden, hon blir galen av tomheten. Faktum är att en mycket effektiv tortyrmetod bygger på att beröva människan sinnliga intryck. I det modernistiska projektet har man berövat människan andliga intryck. Man har berövat henne kontakt med och beröring av sitt ursprung, vilket närmast kan liknas vid då ett nyförlöst barn aldrig tillåts beröra eller beröras av sin mor.

I artikeln Det stora tågrånet som publicerades här på Gammalkatolsk idédebatt (1 december) ges ytterligare en bild av vad vårt upplysta och modernistiska samhälle har lett fram till. Och här finns ännu en koppling till ohälsotalen och till hur vi behandlar oss själva och våra medmänniskor. Vi slutade att vidareföra goda värderingar. Vi slutade tradera arvet och vikten av den kristna tron som läkande kraft och sammanhållande kitt.

Bakgrund och fördjupning

Vi lever i ett ålderssegregerat samhälle där de äldre inte längre tillmäts något värde. Men att yngre behöver sina äldre står klart i den forskning som bedrivs vid Karolinska Institutet:

-”En ung person saknar oftast den livserfarenhet och insikt om hur livet kan gå upp och ner som annars kunde hjälpa dem att förstå att svårigheter kan försvinna och gå över. Det innebär att de oftare agerar impulsivt”, säger Britta Alin Åkerman, psykolog och professor emerita vid avdelningen för Nationell prevention av suicid och psykisk ohälsa, NASP, vid institutionen för folkhälsovetenskap. (Länk till Karolinska institutet)

Tidigare i år skrev Dagens Nyheter om en rapport som Stadsmissionen i Stockholm tagit fram och som handlar om psykisk ohälsa bland unga. Man vittnar om hur många barn och unga i deras verksamheter mår riktigt dåligt och talar om behovet av ett bättre samarbete mellan skola, socialtjänst och landstinget. Vuxenpsykiatrin har ingen beredskap, säger man, samtidigt som de är ”helt säkra på att det går att förebygga psykisk sjukdom genom tidiga insatser”.

Samtidigt visar folkhälsoenkäten 2015 att 30 procent av befolkningen uppger sig uppleva psykiska besvär. Dessa rapporterades oftare av kvinnor och värst är det i åldersgruppen 16-29 år, där 51 procent av kvinnorna och 32 procent av männen rapporterar besvär av ängslan, oro eller ångest.

Sverige har sedan 2008 en nollvision avseende självmord. När det gäller vuxna planar antalet ut men i gruppen 15-24 år fortsätter de att öka och bland män mellan 20 och 24 år har de ökat från 60 till 100 på bara två år, rapporterar man från Stadsmissionen. ”Nollvisionen är uppenbarligen inte effektiv.”

Visioner och mål är viktigt att ha. Samtidigt borde mer energi läggas på varför det ser ut som det gör och framför allt vinna insikt i vad det är som saknas. Varför mår människor dåligt?

– ”Från 13 år och uppåt känner många unga en hög grad av stress, en upplevelse av otillräcklighet, de tror inte att de får någon plats i samhället”, säger Marika Markovits från Stadsmissionen till DN.

Britta Alin Åkerman vid Karolinska institutet har arbetat med psykisk hälsa sedan mitten av 1960-talet och menar att många förändringar som skett i samhället på senare år visserligen är positiva på flera sätt men att unga människor ändå är mer utsatta idag. Hon säger att det inte finns någon enkel förklaring till att unga mår allt sämre: ”det beror på en mängd faktorer”, säger hon.

-”Det är en tuffare arbetsmarknad, både för unga och för deras föräldrar, och därmed högre krav på utbildning. Till exempel är det vanligare att må dåligt bland de som studerar än de som arbetar.”

-”Idag förväntas alla elever gå igenom gymnasiet. Men för en del passar det bättre att gå direkt till praktisk yrkesutbildning. Alla är inte teoretiskt lagda och för dem som inte är det kan pressen leda till starka känslor av misslyckande, menar Britta Alin Åkerman.”

Mycket tyder också på, skriver KI på sin hemsida, ”att den ökade valfriheten som finns i dagens samhälle inte är helt lätt för unga att hantera.” Britta Alin Åkerman konstaterar att många har svårt att prioritera mellan alla val de tvingas göra och att de inte kan skilja mellan viktiga och mindre viktiga val.

Jag konstaterar att den frihet vi alla längtar efter, över tid har kommit att handla mer om valfrihet i marknadsmässig förståelse och allt mindre om själslig frihet. Det har kommit att handla om pengar och yttre attribut i stället för att må väl och odla hopp. Sann frihet för mig är att kunna välja det goda.

Det krävs mer än medicinering och terapi

Danuta Wasserman, verksamhetschef och professor vid NASP (KI), menar att -”När man förebygger självmord hos unga människor är det viktigt att kombinera farmakologisk behandling med psykologiska metoder. Biologiska behandlingsmetoder är viktiga för återställandet av balansen i det centrala nervsystemet, men för bearbetning av existentiella problem krävs psykologiska och psykosociala metoder. Därför behövs den preventiva effekten även av dessa behandlingsmetoder studeras mer.”

Här påtalas behovet av ytterligare studier samt kombinationer av behandlingar och metoder. Också Stadsmissionen talar i sin rapport om behovet av samverkan mellan instanser och professioner: Forskning, skola, socialtjänst och landsting. Men var är arvet, traditionen och den mänskliga erfarenheten? Var är allt det väl beprövade? Vi behöver inte uppfinna existensen igen. Var är Kyrkan och den uppenbarade Sanning hon förvaltar?

Människan är mer än vad som kan hjälpas med medicin och psykologiska förklaringsmodeller. Människan är kropp och hon är själ. Hon fick livsande. Det är inte den yttre kroppen som i första hand behöver mål och mening för att vi skall få bukt med den psykiska ohälsan. Hela den av Gud skapade människan behöver få tillgång till avsikten med henne. Det är den bästa självmordspreventionen:

  • Insikten om livet som heligt.
  • Kunskapen om det egna förvaltaruppdraget.

Detta är inte statistik. Det är liv. Hur vi ser på oss själva som människor; hur vi har förvaltat skapelsen är vad Herren möter då han kommer. Och det finns en del att ta tag i. Det visar inte minst statistiken. Vi är förmögna att mäta ohälsan men vägrar samtidigt i vårt högmod att ta emot hjälpen. Tack och lov är det Advent så att vi kan prata om detta.

Franciskus Urban