Tagg: skola

Ljusets och hoppets återkomst

Detta är en text som skrevs till tredje söndagen i Advent 2015.

Ärendet i dag är det alldeles nödvändiga ljuset men vi skall även beröra nöden. Och denna nöd skall belysas med hjälp av en akademisk text, närmare bestämt en helt ny doktorsavhandling med titeln Religious education in contemporary pluralistic Sweden (Religionsundervisning i ett nutida och pluralistiskt Sverige, min övers.). Med denna avhandling disputerade författaren, Karin Kittelmann Flensner, vid Göteborgs universitet i samma stund som den landade i min brevlåda, strax efter lunch fredagen den 11 december 2015. Den är med andra ord alldeles aktuell. Men låt oss återkomma till den, för det finns fler aspekter av ljus än den akademiska upplysningen, inte minst nu i Adventstid.

När vi i dag tänder det tredje adventsljuset är det inte långt kvar. Strax är mörkret betvingat; drivet på flykt. I dag firas den heliga Lucia av Siracusa, martyren; vittnet. Hon kommer till oss med ljus i mörkret och hon aktualiserar vad det innebär att leva i Sanningens ljus då hon väljer Gud före allt.

John_the_Baptist_by_Prokopiy_Chirin_(1620s,_GTG)Samtidigt ägnar vi vår uppmärksamhet, denna tredje söndag i Adventstid, åt en person som skulle komma att bli martyr. För Johannes döparen led, liksom Lucia, även han för Kristi namns skull. Men idag är hans roll profetens; förelöparens – den som, i likhet med ärkeänglarna, går före med bud. Och inte sällan avbildas den helige Johannes med vingar.

”En man trädde fram, sänd av Gud. Hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, för att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han kom för att vittna om ljuset. Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor, skulle nu komma till världen.”[1]

Johannes gick före och gjorde väg för ljuset och hoppet; för Konungen, för Sanningen, friheten och frälsningen. Han ropade i öknen; i den tomma och karga tillvaron, bland människor som, liksom öknens sand, törstade och grep efter allt som kunde absorberas; som tog till sig vilken dryck som än erbjöds i ivern att släcka den törst som var en hjärtats och själens törst. En mängd olika religiösa föreställningar florerade. Olika avgudar tillbads och mängden falska profeter var då, som nu, stor. Det behövdes uppfriskande väta. Det behövdes ljus och hopp. Då som idag. Det behövdes någon som gick före. Då som idag. Och där trädde han fram, sänd av Gud och vittnade om ljuset som har vunnit över mörkret: Kristus Jesus; Lammet.

Johannes egna ord om vem han är kan vi läsa i Evangeliet. Om hur ”judarna sände präster och leviter från Jerusalem för att fråga honom vem han var. Han bekände och förnekade inte, han bekände: ’Jag är inte Messias.’ De frågade honom: ’Vem är du då? Är du Elia?’ Han sade: ’Nej, det är jag inte.’ – ’Är du Profeten?’ Han svarade: ’Nej.’ Då sade de till honom: ’Vem är du då? Vi måste ge ett svar till dem som har sänt oss. Vad säger du om dig själv?’ Han svarade med profeten Jesajas ord: ’Jag är rösten som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren!’ Lite senare berättas hur han såg ”Jesus komma, och han sade: ’Se Guds Lamm som tar bort världens synd!’”[2]

Han ropade till de törstande: ”Bana väg för Herren, gör stigarna raka för honom! Varje dal ska fyllas, alla berg och höjder sänkas. Det krokiga ska rätas, ojämna vägar ska jämnas. Och alla människor ska se Guds frälsning.”[3]  Han såg och hans syn tar oss rakt in i altarets allra heligaste sakrament; in i eukaristin, än i dag: Se Guds Lamm som tar bort världens synd!

Det är om denna törst den doktorsavhandling handlar som vi strax bekanta oss med. Men först behöver vi titta lite närmre på ett begrepp i dess titel, nämligen ordet ”religiös” och hur vi kan förstå det bättre. För med handen på hjärtat är detta inget enkelt ord. Inte heller är det entydigt. Sant är dock att det är starkt laddat; inte bara med positiva värden, och att det många gånger kan vara mer lämpligt att definiera sig som kristen än ”religiös”. Men (!) detta ord – och särskilt i tider som våra – bör återtas för att på nytt laddas med ödmjuk värdighet.

Religion kan, enkelt uttryckt, ses som en uppsättning föreställningar vilka utgör en viss tro som människor ansluter sig till. Vanligt är att religiösa system förstås som mänskliga produkter och att synen på religiositet är negativ eftersom den, som det uppfattas, omfattar regler, förbud, tabun och trångsynthet. Detta bekräftas, som vi skall se, av materialet i avhandlingen. Möjligen är det anledningen till att det känns mindre laddat att definiera sig som kristen men inte ”religiös”. I alla fall med svenskt språkbruk och med rådande förförståelse av begreppet. Men den svenska (vanliga) förståelsen av religiositet skiljer sig från exempelvis engelskans religious (i exempelvis ”living a religious life”). Och om man tittar lite djupare så finner man att ordet ”religion”, från latinets religio, kan förstås som “respekt för det heliga, vördnad för Gud” eller ”ett band mellan människa och det gudomliga”. Moderna forskare (Tom Harpur och Joseph Campbell) föredrar förklaringen att ordet religion kommer från latinets ligare (sammanbinda, koppla samman); re-ligarere (åter) + ligare, ”att återknyta”. I antiken och under medeltiden förstod man den etymologiska roten religio som ”personlig dygd och tillbedjan”, aldrig som doktrin, praktik eller ens som en källa till kunskap. Enligt filologen Max Müller på 1800-talet är roten till det engelska ordet religion från latinets religio, ursprungligen avsett att betyda ”vördnad för Gud, begrundande över gudomliga ting, fromhet”.[4]

Så, efter denna omväg, skall vi nu stifta bekantskap med doktorsavhandlingen. Och man kan naturligtvis fundera över vad den har att göra med Jesus Kristus och hans förelöpare Johannes eller med oss och en predikan, för den delen. Men faktum är att denna avhandling inte kunde komma mer lägligt med tanke på söndagens tema. Den ger nämligen en bild av det spirituella klimatet; en temperaturmätning i den del av befolkningen som om bara några år skall bli föräldrar och till sina barn föra vidare någon form av tradition och grund att stå på i livet. Frågan är om de kommer att ha en levande erfarenhet av ljus och hopp? Kommer de att vara förmögna att föra vidare sanning och mening? Hur kommer de att förklara innebörden av Adventstidens tredje ljus för sina barn?

Avhandlingen, vars material har insamlats under två år vid 125 lektioner i religionsundervisning på gymnasienivå, visar hur elever och lärare närmar sig religion och samtalar om religiositet och tro.

En av de attitydgrupper (diskurser) som redovisas är den sekularistiska. Här ”framträdde en ’kronocentrisk’ syn på historien och tiden, vilket innebär beskrivningar om att mänskligheten nu, mer eller mindre, nått sin fulländning. Religiositet förknippades med en förfluten tid när människor inte visste bättre men detta stadie har vi numera passerat.”[5] Religion är alltså, enligt avhandlingen, något som behövdes förr men som har spelat ut sin roll för den moderna människan.

Som kristen och om man menar att religioner, liksom ideologier, är mänskliga uppfinningar, kan man hålla med i detta eftersom vi, i och med Jesu födelse, inte längre behöver gissa hur frälsningen nås och därmed inte har något behov av att hitta på olika religioner. Men att hävda att mänskligheten, sådan den är, skulle ha nått sin fulländning är fullständigt förödande. Följden blir nämligen att vi inte kan växa mer; inte kan mogna djupare och inte behöver frälsningens ljus. Ytterligare ett stort problem i detta är att också den kristna tron dras med i den allmänna (negativa) förståelsen av religiositet.

Vidare i forskningsmaterialet framgår ”att inta en ickereligiös position framställdes som en neutral position i förhållande till religion och att vara ’neutral’ eller ’objektiv’ hade positiva konnotationer. […] Ateism artikulerades som en neutral position, men även som ’att vara normal’. Normalitet konstrueras i opposition till dess motsats, vilket i en sekularistisk diskurs är religiositet”[6].

I avhandlingen framhålls att kritiskt tänkande är en positiv egenskap och förmåga som är central i den svenska skolan och något som lärarna ofta framhöll. Forskaren redovisar dock att ”ibland försköts emellertid innebörden i begreppet ’kritiskt granska’ till att ’kritisera’”. Och ett sätt som denna kritik framfördes på var ”genom skämt med en tämligen föraktfull underton eller att framställa troende människor som ointelligenta, psykiskt sjuka och galna.”[7]

Vidare pekar avhandlingen på att individualism är ”ett oerhört centralt värde i samtliga klassrum. Att göra sina egna val, att framstå som en rationell och självständig individ hade positiva konnotationer och artikulerades som extremt viktigt av både lärare och elever.”[8] ”Att vara religiös förknippades med att blint och oreflekterat följa kollektiva och irrationella regler varför individualism artikulerades som svårförenligt med religiositet.”[9] Dock hävdas att ”buddhismen stod ut som en religion där individen väljer själv med ett minimum av regler”[10].

En annan attitydgrupp (diskurs) som redovisas är den så kallade svenskhetsdiskursen. Här refereras till Sverige som både ”det mest sekulära landet i världen”[11] och att ”Sverige är ett kristet land”[12]. Detta är en något motstridig bild som diskuteras i avhandlingen. Men det mest anmärkningsvärda i detta kapitel är hur det ”i klassrummet uppkom diskussion om vem som är att betrakta som kristen. I många klassrum artikulerades kristendom som relaterat till trosföreställningar. Att vara döpt och konfirmerad och kanske till och med medlem i svenska kyrkan var inte avgörande för om man skulle beskrivas som kristen eller inte. En av lärarna menade dock att benämningen kristen kan betraktas som en kulturell etikett och att man därmed t.ex. kan vara kristen och ateist samtidigt.”[13]

Där lämnar vi forskningen och vi gör det i ekot av den helige Johannes ord från dagens evangelietext: ”’Huggormsyngel! Vem har visat er att ni ska fly den kommande vredesdomen? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och börja inte säga inom er: Vi har Abraham till far. För jag säger er att Gud kan väcka upp barn åt Abraham ur dessa stenar.’”[14]

Även om det som redovisas i avhandlingen inte kommer som någon total överraskning, så ser det ser onekligen mörkt ut. Och nu är tillståndet till och med kartlagt. Vi har därför anledning att tacka och ägna såväl forskaren som situationen våra böner och just därför får en doktorsavhandling plats här idag.

Världen är i nöd. Människan är, genom sin egen förträfflighet och högmod, i nöd. Nu behövs, liksom då Guds Ord kom till världen, sanningens och hoppets ljus. Och det är här i Kristi kyrka det kan växa. Inga gnostiska, buddhistiska eller andra ideologier mäktar detta. För som den helige aposteln Paulus skriver: ”Allt som har skrivits tidigare är skrivet till vår undervisning, för att vi ska bevara vårt hopp genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger. Må uthållighetens och tröstens Gud hjälpa er att vara eniga med varandra efter Kristi Jesu vilja, så att ni alla med en mun prisar vår Herre Jesu Kristi Gud och Far. […] Därför vill jag tacka dig bland hednafolken och lovsjunga ditt namn.”[15]

Systrar och bröder! Tillståndet i världen kan inte förstås på annat vis än en öken med en enorm törst efter den livets friska källa till liv som vi lärt känna i Kristus Jesus och som Johannes förelöparen vittnar om. Hans rop ekar än idag. Låt oss ta vid och fortsätta ropa; vara ropets förstärkare och gå före där det krävs. För om inte vi gör det skall stenarna ropa[16].

Franciskus Urban

 

[1] Joh. 1:6-9
[2] Joh. 1:19-29
[3] Luk. 3:4-6
[4] Wikipedia, sökord ”religious”
[5] Kittelmann Flensner, Karin, Religious education in contemporary pluralistic Sweden, Göteborg: Göteborgs Universitet (2015), s. 285
[6] Kittelmann Flensner, s. 285
[7] Kittelmann Flensner, s. 285-286
[8] Kittelmann Flensner, s. 286
[9] Kittelmann Flensner, s. 286
[10] Kittelmann Flensner, s. 286
[11] Kittelmann Flensner, s. 289
[12] Kittelmann Flensner, s. 289
[13] Kittelmann Flensner, s. 290
[14] Luk 3:7b-8
[15] Rom. 15:4-9
[16] Jfr Luk. 19:40

 

Med slumpen som norm behövs inget ansvar. Om lottens inverkan på skolan.

-”Jo på toaletten slumpa’ det sig så att papperet tog slut.” En klassisk sångstrof ur revyn Fröken Fleggmans mustasch från 1982 som passar ypperligt som signaturmelodi till en av torsdagens händelser på den politiska och mediala scenen. Då presenterade nämligen Skolkommissionen sitt slutbetänkande med en rad förslag på förändringar och reformer av svensk skola. Och för den som känner till denna Hasse & Tage-produktion ter det sig än mer tragikomiskt om man tänker sig morgondagens politiker, föräldrar och elever sjungandes just den strofen, med den avslutande trudelutten spelad i en tom toarulle, som utropstecken: -”tude-lu-di-lu-di, tude-lu-di-lu-di, tude-lu-di-lej.”

Saken är allvarligt och djupt oroande, men för att fortsätta på revyspåret är handlingen den, att en av karaktärerna kommer ut från toaletten efter uträttat värv. Det förmedlas att papperet tagit slut vilket, förmodat, hade upptäckts i ett senare skede av sagda värv. Och detta problem tillskrivs så slumpen. Det betyder att ingen behöver ta på sig skulden. Det var en slumpartad olyckshändelse, helt enkelt. Trots att föregående toalettbesökare hade tagit sista biten. Trots att en ny rulle inte hade satts i toalettpappershållaren. Trots att den nu drabbade inte hade kastat ett getöga å hållaren innan sittningen. Många hade alltså kunnat välja att agera för att ingen skulle behöva skylla på slumpen.

DiceVad som nu har inträffat i den politiska världen är att Skolkommissionen i sitt betänkande öppnar upp för möjligheten att våra ungas skolgång – alltså vilken skola man skall gå i – skall avgöras av lotten. Slumpen skall alltså avgöra vilka som får gå på vissa skolor. Och detta skall omfatta såväl kommunala skolor som fristående.

Dagens Nyheter rapporterar: ”Lottning ska kunna vara en urvalsprincip både för kommunala skolor och friskolor. Det innebär att de urvalsprinciper som används i dag – närhetsprincipen, alltså att elever ska ha rätt att gå i en skola nära hemmet, syskonförtur och kötid – ibland ska kunna ersättas av lottning.”

– ”I just den situationen ska man kunna använda sig av lottning i stället”, säger Jan-Eric Gustafsson, skolkommissionens ordförande som under torsdagen presenterade sitt betänkande.

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Så klart. Men en grundläggande fråga som saknas i de många mediala utspelen och debatterna är: Vad lär vi den uppväxande generationen? Jo, att det inte handlar om ansträngningar (att göra aktiva val är en ansträngning bland andra) om man skall lära sig något eller lyckas, utan om slumpen.

Om ens möjligheter grundas på slump, så ges samtidigt den självklara rätten att också skylla på slumpen då inte det önskade resultatet infinner sig.

Förslaget, som inte är det enda från Skolkommissionen, säger sig vilja motverka segregation och utanförskap och att lotten är det mest rättvisa medlet. Segregation och utanförskap är ett problem och det är ingen slump! Men att alls tro att man skall kunna spela tombola och med ett spinn på lyckohjulet lösa dessa problem är absurt.

Frågan vi alla och kommunerna i synnerhet, som kanske en dag överväger att lotta ut skolplatser, måste ställa är vad som är mest rättfärdigt: Är det att erbjuda uppväxande unga och deras föräldrar möjligheten att kunna skylla på slumpen, eller att stärka människor samt ge incitament för att kunna anstränga sig med det som utgång att såväl goda som eventuellt dåliga resultat är produkter av den egna strävan och viljan; det egna engagemanget?

Guds nåd gives oss. Mycket lite annat kommer gratis eller utan eget arbete. Att invagga människor i att det inte krävs arbete och därmed ge dem ännu en instans (som inte ens existerar!) att skylla på när det går åt pipsvängen är ovärdigt och djupt omoraliskt.

Franciskus Urban

Photocredit: Av Gaz at engelska Wikipedia – Transferred from en.wikipedia to Commons., CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=38792

Svaret på krisen är: Du och jag

Varför kan inte krisen i, exempelvis, skolan lösas med pengar och lagstiftning? Svaret är enkelt: för att varken pengar eller lagstiftning håller samman en kultur.

Den 25 november intervjuas Lorentz Lyttkens på DGS-TV. Han är filosofie doktor, författare och samhällsdebattör och det som avhandlas i inslaget är bland annat vad politiker vill, skolan och andra aktuella frågor i det politiska landskapet. Lyttkens poängterar att politiker (riksdagen) har två instrument att jobba med. Det är pengar och lagstiftning. Men, säger han: ”skolans problem handlar inte om pengar.” Vad det handlar om är att skolan ”omges och präglas av en kultur som är djupt destruktiv” och att ”vi betalar ett högt pris för detta”:
– ”Eleverna går ur skolan med väldigt konstiga attityder.”

Det är något annat än bristande finansiering som är grunden till problemet i skolan. Inte heller lagstiftningen står egentligen i vägen. Då står inte heller lösningarna att finna i detta. I stället handlar det om kulturella betingelser och om värderingar. Och det handlar om att var och en känner och tar ansvar för helheten genom att finna sitt kall. Svaret på krisen är, i grund och botten, du och jag.

Se tidigare artikel om det lilla jobbiga ordet kall

Detta rör inte bara skolan. Vi ser idag liknande mönster i sjukvården, äldreomsorgen och försvaret för att ta några exempel. Det handlar bland annat om svårigheter att rekrytera och behålla personal. Och detta grundar sig, bland annat, på den tidstypiska uppfattningen att mer pengar och högre lön är svaret. I dagarna genomförs den årliga konferensen Folk och Försvar och jag vågar gissa att inte heller där, när landets mest insatta strateger samlas, tar man tag i att lösningarna behöver bygga på värderingar.

Lorentz Lyttkens är inte den första att likt katten tassa runt den heta gröten. I hans fall tror jag inte det handlar om feghet, men väl ovilja att inse vari svaret ligger. Frågan som nu måste ställas är varför den kristna tron som, genom Kyrkan, utgjorde det mycel som är förutsättningen för ett samhälle att hålla ihop, avfärdades. Det är bara Kyrkan som kan vara den stabila botten som får dig och mig, men också Sverige, Norden och Europa, att hålla ihop.

Franciskus Urban

Lutande tornet i PISA

Idag presenterades resultatet i PISA-undersökningen 2015 vid en presskonferens på Skolverket som direktsändes av SVT. Den senaste, som kom 2013, skakade om inte bara den svenska skolan men hela landet och självbilden som en kunskapsnation.

Här på Gammalkatolsk idédebatt har vi tidigare skrivit om vikten av att läsa skriven text. Ett av ämnesområdena i PISA-undersökningen är just läsförståelse. Generaldirektören för Skolverket, Mikael Halápi, sade i sin inledning under presskonferensen att:

-”Läsförståelse är helt centralt för all annan inlärning i skolan”

Årets undersökning, som alltså presenterades idag, pekar på att trenden har vänt för Sverige. Detta är glädjande och bakom resultatet ligger med all säkerhet stora ansträngningar och ett väl utfört arbete av lärare, elever och skolledare.

Samtidigt skall vi ha i åtanke att kunskap inte går att jämföra med så mycket annat. Kunskap är inte en vara eller produkt som går att beställa eller plocka från butikshyllan. Och betalar, det gör man med tid och egna ansträngningar. Grunden för kunskapers förvärvande är intresse för och viljan att lära sig, något som också gäller på kyrkans område.

Även om glädjen idag är stor och styrande politiker säkert kommer att ta åt sig del av äran, måste frågan ställas: Är allt bra nu? Och det är här som glädjen grumlas något för det är, trots förbättringen, inte bra.

Förbättringen avseende läsförståelse är i årets undersökning 17 poäng på en skala där elevernas resultat i snitt är 500 poäng. Den relativa förbättringen förklaras dessutom med att OECD-genomsnittet samtidigt har sjunkit på alla områden.

Bland det som måste oroa är att inom alla de områden som mäts i undersökningen är det runt 20 procent av 15-åringarna som inte når upp till den basnivå som OECD har identifierad som nödvändig för att klara sig i samhället.

Likaså har skillnaderna inom åldersgruppen blivit större. Kunskapsspridningen ökar mellan dem som presterar bäst respektive sämst. Denna skillnad märks dels i årets mätning där man särskilt tittar på naturvetenskapliga ämnen och då jämför med undersökningen 2006. Samma mönster framgår i tidigare mätningar där läsförståelse var huvudområde.

Så att konstatera att tornet ännu lutar är därför ingen överdrift. Alla som önskar sina medmänniskor möjligheten att växa och utvecklas borde ta läsförståelse på största allvar. Detta är en av de enskilt viktigaste färdigheterna när det handlar om exempelvis delaktighet i samhället och för att kunna tillägna sig annan kunskap. Få saker har sådan effekt som just läsförståelse.

Skolverket presenterar PISA-undersökningen på sin webbplats

Fakta (Wikipedia):
Pisa (Programme for International Student Assessment) är en kunskapsutvärdering, som går ut på att utvärdera hur femtonåriga elever i olika länder är rustade inför framtiden när de ska gå ut skolan. Projektet drivs av OECD, och utvärderingen sker främst genom prov inom fyra områden: matematik, naturvetenskap, läsförståelse och problemlösning. Pisa genomförs var tredje år, och år 2006 deltog 57 länder i projektet. Projektets mål är att testa och utvärdera skolbarns prestationer runtomkring i världen, för att kunna åstadkomma bättre pedagogiska metoder och bättre resultat