Tagg: språk

Det är uppenbarat!

Hur besvarar man teologiskt relaterade frågor i en modern tid? Kan man göra det med ett modernt språk? Utan att ursprung, nyanser och mystik går förlorat? Frågan är aktuell, dels i samband med läsarkommentarer på artikeln här om dödshjälp, dels med tanke på att vi idag går in i den tid som kallas Epifania.

Som bakgrund kan vi läsa Carl Rudbecks understreckare i Svenska dagbladet igår, där har skriver att ”religionen är en av mänsklighetens eviga följeslagare. Så långt tillbaka vi kan tyda spåren tycks inget mänskligt samhälle ha saknat religion. Ändå verkar de lärde ännu inte ha lyckats komma överens om en definition som omfattar alla dess manifestationer.” (SvD, 2018-01-05)

Låt oss börja med artikeln om dödshjälp (’Gör inte dödshjälp till en fråga om valfrihet’) i vilken frågan om vem det är som ”äger” livet aktualiseras. Är det den enskilde människan? Eller är livet heligt och givet av Gud.

Så kom en läsarkommentar:

”’Det är ingen mänsklig rättighet att få dö’
Vilket sekel är du uppvuxen i Fransiscus Urban? 1500-talet? Det handlar i mitt tycke inte främst om gud utan urgamla maktstrukturer med gud som förklädnad. Dessa har tappat sin kraft i vårt moderna och demokratiska samhälle och kämpar för det lilla fotfäste som finns kvar. Precis som i kalifat och politiska diktaturer så är man livrädd för människors självbestämmande och individuella val. Varför skulle Gud som är god och barmhärtig tvinga människor att lida mot sin vilja? Bibeln är skriven av människor med mycket makt för väldigt länge sedan. Ägna ditt ämbete att sprida kärlek, glädje, göra goda gärningar och lindra lidande i Guds namn istället för att döma. Då kommer du att stå närmare Gud, det lovar jag.”
(Läsarkommentaren är publicerad i anslutning till huvudartikeln)

Det är så mycket stoff i frågan att det egentligen inte räcker med ett blogginlägg för att svara. Än svårare blir det i ett kommentarsfält. För vad jag slås av och läsarkommentaren pekar på är att den tycks vara formulerad i en kontext helt frikopplad från det arv som gav en stor del av de frukter läsaren framhåller som positiva, nämligen den kristna traditionen. En viss okunskap tycks också lysa igenom i det som påstås om att kristendomen är jämförbar med såväl ”kalifat och politiska diktaturer”.

Vad många debattörer och kommentatorer skulle behöva är att faktiskt studera teologi. Rudbeck tar i sin understreckare upp just att ”världen går inte att förstå utan religion”. Sedan kan man tycka vad man vill om religioner. Och för den som studerar kristen teologi, redan på grundläggande nivå, lär sig att demokrati inte är oförenligt med kristen tro och lära (till skillnad från exempelvis islamism) beroende på att här skiljs mellan det världsliga och det gudomliga. Vidare lär man sig att en bärande idé i kristendomen om människan är att hon är skapad med fri vilja och därmed är fri att göra val och fatta beslut.

Som kristen inser man dessutom att hon (människan) inte är den som alltid vet bäst utan behöver hjälp med att navigera i sin tid. Inte minst moraliskt. Frågan om dödshjälp är en sådan där lagen är tydlig: Du skall icke dräpa.

Det enkla ställt mot det svåra

Jag möts ofta av påståendet att ”ni ’traditionalister’ gör det så enkelt för er i er tolkning av tro och lära.” Det ställs då mot att ”vi som vågar problematisera, kontextualisera och söka förståelse i ett nytt ljus är ärligare och kommer närmare sanningen”. Men frågan är vari svårigheten ligger. Och bör ligga? I det relativiserade budskapet eller i efterlevnaden? När någon av kyrkans dogmer (rättesnören) av modernisterna relativiseras så låter det ofta genomtänkt och djupt. Men det blir till intet förpliktigande och upp till var och en att tolka. Ingen kan därmed göra ’fel’. Ingen tror sig längre behöver höra vad som är rätt.

Epifania – Gud som uppenbarar sig

Rudbeck skriver att religionen tycks vara universell och något som alltid funnits med i människans liv, men att ingen ännu har lyckats definiera vad religion är. Och det ligger mycket i det, för religioner – förstådda som försök att förklara – är i en kristen förståelse tillfälliga. Den kristna tron talas i dagligt tal om som en religion, men den gör samtidigt sanningsanspråk. En effekt av Kristi födelse, korsfästelse, död och uppståndelse är att människan inte längre behöver ”gissa”. Därför är ”religioner” på ett plan överflödiga. Vi har Kristus Jesus, Guds Son, som är vägen, sanningen och livet.

the-baptism-of-the-lord-2440455_960_720

Vad epifania handlar om är att vi människor ges tillgång till denna sanning för att vi inte längre skall sväva i ovisshet.

Ett försök att med modernt språk förklara skulle kunna göras med hjälp av psykologen Martin Seligmans (f. 1942) och hans kognitiva teori om inlärd hjälplöshet. Vi tar hjälp av en lärobok i psykologi:

”När vi förstår att det finns en framtid och att det kommer en morgondag, vill vi gärna veta vad det är som väntar oss. Det ger en känsla av trygghet att vara förberedd på det som ska hända. Den tryggheten hotas varje gång vi hamnar i någon sorts förändring. En katastrofsituation eller en stor personlig förlust innebär att förutsättningarna för vårt liv förändras.
I vissa situationer upplever människor att de varken kan förutse eller påverka händelseförloppet. De är i en situation som inte blir bättre oavsett hur de beter sig. De får ingen förstärkning, bara bestraffning. Beteenden som är avsedda att påverka situationen till det bättre, att få positiv förstärkning från omgivningen, har ingen som helst effekt. Då slutar de att försöka och blir passiva. Det spelar ingen roll om de försöker förändra situationen, det blir ändå inte bättre. Seligmans begrepp för ett sådant tillstånd är inlärd hjälplöshet.” (Psykologi 1, Katri Cronlund, Sanoma utbildning)

Tyvärr har psykologin som disciplin, i kölvattnet av upplysningstiden och nu med postmodernismen, uppfyllt det vacuum som uppstod då tron på Treenig Gud kastades ut. Men den som har grundläggande kunskaper i teologi och kristen tro inser att Seligmans teori korresponderar väl med kristen lära om liv, evighet och uppenbarelse. Rudbeck igen:

”I den radikala upplysningens program var kampen mot religionen en viktig del. Voltaires stridsrop ’Krossa den skändliga!’ blev sammanfattningen av denna antiklerikala attityd. Andra delar av upplysningen har framgångsrikt genomförts men på denna punkt har den misslyckats och det ganska totalt.”

Det som misslyckats, menar Rudbeck, är att göra sig av med religionen. Men då Kristus, vars dop vi bland annat firar under Epifania-tiden, kastades ut med badvattnet återstod för människan att åter igen börja gissa. Och tycka. Och, som vissa önskar, göra det gossebarn som föddes på juldagen könlös.

Ett modernt språk

Det blir svårare att förstå om man svarar på teologiska frågor med ett ”modernt” språk. Samtidigt är det viktigt att göra det glada budskapet (evangeliet) känt i var tid. Men människan har, i grund, inte förändrats sedan tiden då Gud blev kött. Vi kan alltså fortfarande ta till oss det språk som använts i två tusen år; det språk som – faktiskt – bäst beskriver vad det är som har hänt (utan att psykologisera). Och varför? För att det är vi människor som är i behov av förändring. Det är vi som måste lära anpassa oss efter det som är sant. Inte tvärt om.

Låt oss hålla fast vid det som är uppenbarat. Det är svårt nog ändå och vi människor behöver den hjälpen!

Franciskus Urban

 

Sexuell debut – om språket som redskap för att skapa osäkra människor

Detta är den allra första texten som publiceras här på Gammalkatolsk idédebatt. Du som har en upplevelse av att ha läst någon av de över hundra tidigare texterna har såklart rätt i det. Men för mig är detta den egentliga, första texten.

Men, det första inlägget gjordes ju den 14 oktober 2016. Eller? Man kan väl inte räkna något annat än ett första faktiskt tillfälle som en debut? Kommer inte det att skapa osäkerhet och förvirring för omgivningen; till och med förvränga självbilden? Är inte det att vilseleda att påstå något som bevisligen och logiskt är osant?

Nu måste du som läser förstå att fysik, logik, sanning och traderad erfarenhet är underordnade min egen känsla. Jag som skriver vill att detta skall räknas som den första texten – det känns rätt – och då har jag också rätt att definiera detta som den egentliga debuten.

I Sveriges radios programserie ”Kropp & Själ” sändes ett avsnitt med rubriken ”Den laddade sexdebuten” (2017-06-06). Resonemanget gick ungefär såhär: Jag har visserligen besökt nöjesfält flera gånger tidigare, men det var först senaste gången som jag verkligen hade roligt och kunde uppskatta berg-och-dalbanan fullt ut. Så jag räknar det som min nöjesfältsdebut.

Det kan tyckas vara harmlöst. Men vad händer då varje individ själv definierar inte bara sig själv och sin sexdebut utan också sin världsbild och sin egen sanning? Detta, att vi omfamnar en relativistisk ordning, är en förändring i vår kultur och det är, som jag tidigare skrivit om, kulturen som odlar politiker som fattar beslut som vi alla blir påverkade av. Det är denna sanningsrelativism som bland annat givit världen president Donald Trump.

I detta ligger också att föreställningen om att man inte får misslyckas, förstärks; att perfektion och maximal upplevelse måste infinna sig redan första gången man företar sig något vilket har ett samband med att inget längre sker i det lilla, intima sammanhanget, utan allt görs publikt. Och man har såklart inte råd med misslyckanden i byggandet av det egna varumärket – skapandet av den egna masken.

I programmet tillfrågas en av de inbjudna gästerna vad som händer ”om den första gången var en katastrof – vad betyder det?” Denne svarar att ”det är något som måste repareras”. Frågan är vad som avses med en ”katastrofal debut” och på vilket plan en reparation tarvas? Rör det sig på ett själsligt plan finns så klart hjälp att få. Kanske var det, då eftertänksamheten och samvetet gör sig påmint, en handling som är oönskad; som inte borde inträffat. Eller var det misslyckat i största allmänhet? Kanske besöktes nöjesfältet med en person som man i efterhand helst inte hade delat stunden med och därför måste revidera historien. Vad hade Trump sagt? ”It never happened!”

Vidare i studiosamtalet diskuteras, så klart, även normer och samtidens syn på samkönade relationer. Det sägs bland annat att ”i vissa kulturer och religioner ses fortfarande det tvåkönade som det normala”. Och så är det. Bland annat i den som har flest anhängare i världen: Kristendomen.

Jag pratade med en biolog i veckan som menade att det är väl en himla tur att det är det tvåkönade samlivet som är norm. Annars hade vi som mänsklighet dött ut för länge sedan. Det finns forskare som propagerar för att den tid vi lever i, officiellt bör ges en ny geologisk benämning: Antropocen (människans tidsålder). De menar att vi på bara de senaste femtio åren lett oss själva in i den sjätte utrotningen; att de avtryck vi som människor gör ödelägger vår egen livsmiljö. Det vore definitivt lämpligt att i en sådan kontext också pratar kultur, normer, moral och tro.

I Filosofiska rummet diskuterades ”Antropocen – människans tidsålder” den 28 maj i år.

Det är nog nu!

Lyckaaborg-20170610
Lyckå slottsruin i Blekinge län.

Problemet är att vi i stora delar av västvärlden har vandrat så långt bort från vår egen tradition och värdighet att vi inte längre känner igen den, ens om vi skulle möta den ansikte mot ansikte.

Ord som familj, samliv, intimitet, sexualitet, sanning och vanlighet har laddats med helt andra innehåll. Vi tror att vi fortfarande för vidare traditioner och goda värderingar, men det är bara på ytan. I stället har vi skapat en tomt gapande ruin. Vi har, med språket som verktyg, skapat osäkra människor. Det är inte första gången och vi gör det alldeles själva. Det händer nu och nu får det vara nog!

Franciskus Urban

 

Den orwellska påsken är över

Språk förändras. Både det talade och skrivna. Nya ord tillkommer och gamla faller i glömska. En viss inflation kan väl skönjas avseende så kallade ”nyord” och varje år i december presenterar Språkrådet en lista med nya, mer eller mindre konstruerade, ord. Ett av dessa som konstruerades och presenterades 2016 var ”frågestrejka”.

Att språket förändras över tid får sägas ligga inom gränsen för det normala. Inte sällan är det en förenklingsprocess. Något helt annat händer då innebörden av ord förändras. Ta exempelvis ordet respekt vars betydelse förskjutits från något kärleksfullt till rent gangsteranstruken underkastelse. Det har kommit att i olika sammanhang användas utifrån en maktposition; kommenderande. -”Respekt!”

Språk innebär makt. Den som behärskar språket har ett övertag och den som dessutom definierar språket kan också styra en population. George Orwell omnämnde detta i sin bok 1984 och vi fick då bekanta oss med ordet ”nyspråk” eller, som det också kallas, ”orwellska”. Genom språket togs i den dystopiska boken kontrollen över människors tankar bland annat genom språket. Och kanske är det dags att på nytt påminna om detta.

Då vi nu precis inlett en av årets högtider kan ordet Påsk tjäna som ett aktuellt exempel. Jag vet att många idag på Annandag Påsk har invändningar och menar att den redan är över. Just därför är detta ett bra exempel eftersom villfarelsen att påskveckan är veckan som avslutas med Påskdagen är vanligt förekommande. Annandagen ses mer som en bonusdag lämpad för hemresa.

Enligt encyklopedin (och inte minst den vidareförda traditionen) är Påsken en kristen högtid. Det som firas är Jesu uppståndelse och Guds seger över döden. Språkligt kommer det svenska ordet påsk från medeltidslatinska ordet Pascha (’offerlamm’) för den judiska högtiden Pesach då uttåget ur Egypten och frigörelsen från slaveriet firas. Det finns alltså både en språklig och en historisk koppling då Jesu korsfästelse och uppståndelse sammanföll med firandet av den judiska högtiden.

”påsk, en av de största årliga högtiderna inom judendomen och den största högtiden i det kristna kyrkoåret.” (Nationalencyklopedin)

Orwell använde i sin bok begreppet ’fredsministeriet’ om en institution. Men bakom det behagliga namnet dolde sig en motsatt verksamhet. Ministeriets uppgift var krigföring. Syftet med detta var att hålla samhället i okunskap och individerna lyckligt oventandes. Att som i boken medvetet använda språket för att påverka människor leder till att individens tankeutrymme blir mindre genom att språket begränsas. Synonymer tas bort ur vokabulären och till slut blir det svårt att uttrycka annat är att saker är ”bra”. Vem som helst förstår av detta att folket i Orwells diktatur därmed får väldigt svårt att protestera mot regimen.

Detta reser så klart en mängd frågor som har med vår egen verklighet att göra. Exempelvis vilka synonymer vi har till nyordet ”hen”? Eller om man alls kan säga att det är Påsk man har firat när innebörden av och föremålet för högtiden har bytts ut?

Ett sätt att ifrågasätta och punktera såväl nyspråk som avkristning är att fortsätta använda och förstärka ords och högtiders ursprungliga och egentliga betydelse och innehåll. Detta som reaktion mot företeelsen att ”frågestrejka”, oavsett om man är man eller kvinna. Det finns det ursprungliga och vi är idag nödda att på nytt fråga efter det.

Franciskus Urban

Påven, minnet och förlusten av ett språk för det heliga

Med anledning av påvens stundande besök i Lund och högtidlighållandet av reformationen samt hans ursäkt för icke evangeliska uttalanden genom historien, frågar sig Lotta Lundberg i SvD varför det senare inte skapat rubriker i Sverige. Samtidigt och i samma text undrar hon hur det gick till när vi förlorade det språk som ger sammanhang: ”Hur gick det till när vi förlorade – inte en känsla, inte en uppriktighet, inte en längtan – utan ett språk? Det språk som underlättar när vi önskar tala om skillnaden på skuld och ansvar, sorg och sjukdom, förlåtelse och försoning. Det språk som ger oss bilderna tillbaka, tolkningsmönster och metaforer. Sammanhangen.” (Lotta Lundberg, SvD Kultur, 2016-02-01)

Frågorna hon ställer är direkt relaterade. Likaså har svaren en gemensam källa i form av den agenda som, allt sedan upplysningstiden och reformationen, satts av den statsbärande elit som skapade de moderna nationerna. Man ville helt enkelt inte att undersåtarna skulle ägna sig åt sådant som konkurrerade med sysslor som genererar förmögenhet åt och stödjer den världsliga makten. En fråga att ställa sig är därför om inte påvens medverkan i detta högtidlighållande blir ologiskt och leder till ytterligare kapitulation inför det världsliga och sekulära; den kraft som stal språket för det heliga och alltjämt innebär en gradvis nedmontering av människovärdigheten.

Uteblivna rubriker om förlåtelse och bristen på ett språk om det heliga beror alltså på att (i detta fall) ”svensken” fått lära sig att inget av det är viktigt; att tro och religiös bildning är oväsentligt. Helt i enlighet med rådande doktrin om att staten är det överordnade, kanske enda, skyddsvärda.

Lotta Lundberg berör i sin artikel även vid det svåra i att bemöta och hantera det okända då man själv saknar kunskaper eller inte står på säker grund. Sverige står, skriver hon, ”inför att integrera hundra tusen mer eller mindre religiösa asylsökande. Hur gör vi det utan ingång till vårt eget språk, en ’hemreligion’?”

Detta är oerhört viktigt! Härom året skrev jag en essä, ”Kyrkan – garanten mot islamisering” [som 2016 även gavs ut som bok. Red.], som tar upp bl.a. det förlorade språket och avsaknaden av fast grund för att kunna hantera rädsla och det okända.

”På ett plan kan det vara det islamska som är det okända och därför skapar rädsla. Men här syftar jag på Treenig Gud som det okända med motiveringen att det är relativt få som odlar relationen med Gud. Jag menar till och med att såväl kunskapsnivån om Kristen tro, som vidareförd och kulturellt betingad känsla för tron, är så pass låg att det (tyvärr) är befogat att prata om Gud Fadern, Hans Son och Helig Ande, som något okänt. Inte som teoretiska begrepp utan som levd Erfarenhet.” (”Kyrkan – garanten mot islamisering”)

Vi får inte stirra oss blinda på att hotet alltid är tydligt och kommer utifrån. ”Problemet att adressera skulle lika gärna kunna vara sekulariseringen. Och det är faktiskt så, att avsaknaden av ett språk för och en relation till det heliga; till Gud, är en del i problematiken. Hade människan varit välförankrad i den Kristna tron hade hon varit, inte immun, men bättre rustad att hantera såväl rationell som irrationell rädsla. Det av den enkla anledningen att levd kristen tro; sökandet efter Gud, leder till kontakt med sig själv vilket skapar trygghet. Dessutom innebär tron på Gud en växande relation med det obeskrivbara, ja med det radikalt annorlunda.” (”Kyrkan – garanten mot islamisering”)

Men det är inte bara i dessa frågor, som för stunden är på tapeten och anses vara samhällsproblem, där traditionell kristen tro erbjuder svar utan kan lika gärna handla om, exempelvis, konsumism, sexualisering, objektifiering av människan och den ökande psykiska ohälsan; områden som alla har bäring på den grundläggande syn på människan som Kyrkan och den Kristna läran omfattar.

”Vad etablissemanget idag bortser ifrån är att den s.k. upplysta samtiden, i sin iver att slänga ut den kristna läran, allt sedan reformationens tid, samtidigt gjorde sig av med det kitt; den uppsättning värden som en gång byggde vår civilisation. Därmed offrades inte bara det skelett som är omistligt för att bära upp en samhällskropp, utan också människovärdigheten på trolöshetens altare.” (“Vem vill se förändring?”)

Minns alltså att svaret finns i en restaurerad syn på människan och att vi förstår livet som heligt.

Franciskus Urban