Tagg: SvD

Unge man – tag dig samman!

Ett återkommande tema här på GID är nödvändigheten att omvärdera synen på människan. Att vi åter får en känsla för värdighet och att meningen är att sträva mot det högre. Inte minst viktigt är att män tar ett steg framåt och odlar en positiv, manlig kultur. Pojkar och unga män behöver goda förebilder.

Ett annat tema är att de problem som finns i vårt samhälle är symptom på en bristsjukdom. Vi lider av bristen på ett gemensamt, sammanhållet system: historia, moral och berättelser. Ofta återkommer jag till att svaret finns i det barn som av politiska skäl kastades ut med den kulturella upprensningen. Detta hänger samman med synen på människan. Politikerna ville inte behöva förhålla sig till Gud eller Kristi Kyrka.

Catholic-advent-clipart-5Vi går nu in i Adventstiden. Den tid som har sin upprinnelse i väntan på barnets ankomst. Och barnet är ingen annan än Guds Son, Jesus Kristus. Advent är en kristen tradition alldeles oavsett vad människor runt dig låtsas.

Idag, på ledarplats i Svenska Dagbladet, skrivs att ”det finns inget farligare än en svag man”. Vad som följer är en intervju med den kanadensiska psykologiprofessorn Jordan B Peterson som gjort sig känd som en kämpe mot identitetspolitik och postmodernism. Nu är han ute och föreläser om Bibeln. Och det är unga män som väcks och får upp ögonen för en tradition som undanhållits dem. Ledarskribenten bekräftar det som här skrivits länge nu.

”Den 55-årige Jordan B Peterson har på sätt och vis blivit en fadersgestalt för många unga män. Hans budskap är inte att de duger som de är, utan att de har ett högre syfte. Att de ska plocka upp sin börda och bära den som en man. Till skillnad från den feministiska föreställning som dominerar offentligheten, om en destruktiv manlighet som måste fördrivas, menar Peterson att män måste möta sina mörka sidor och lära sig kontrollera dem. De kan inte förnekas, men de kan tyglas.” (SvD Ledare, 2017-12-02)

Det var aldrig någon som lovade att livet skulle vara enkelt. Vad det handlar om är att lära sig behärska sig och använda de strategier som faktiskt finns tillgängliga. Kanske är det hög tid att fler vuxna och unga män får tillgång till arenor där det är möjligt att växa andligt och moraliskt för att återvinna sin egen värdighet.[1] Här har Bibeln i den odelade Kyrkan en omistlig roll. Jag står till förfogande!

”Peterson tar fasta på att livet är ett lidande. Identitetspolitikens ideologier har gemensamt att de påstår att lidandet beror på att någon förtrycker dig.” (SvD Ledare, 2017-12-02)

Ett centralt budskap i Evangeliet (Nya Testamentet i Bibeln) är frigörelse. Inte minst från sådant jordiskt förtryck som förhindrar människan att växa i Ande.

Läs artikeln i Svenska Dagbladet. Lyssna på Jordan B Peterson. Men kom ihåg att inte göra honom till föremål för tillbedjan. Peterson pekar på Bibeln och Bibeln pekar på Treenig Gud – på Fadern, Sonen Jesus Kristus och på Helig Ande.

Unge man! Börja det nya året med att ta dig samman. Börja redan första söndagen i Advent. Tag dig till kyrkan (det finns alternativ till den trasiga som nämns i ledarartikeln). Lär dig om din egen kulturs källa. Låt dig omfamnas av mysterierna som förvaltas av Kyrkan. Du har ett högre syfte.

En stilla och värdig Adventstid önskar jag dig.

Franciskus Urban


[1] Observera att svaret inte finns i hemliga klubbar och ordenssällskap!
https://gammal-katolsk.org/2017/11/18/frimureriet-en-uppfoljning/

Kulturen – en spegel av samtidens logiska mörker

I en rubrik på kultursidorna i Svenska dagbladet möts jag av budskapet att ”dagens unga vill se mörker”. För ”glättigt och glatt går inte”. I artikeln läser jag sedan hur ”ungdomsserien som genre har genomgått en rejäl förändring de senaste åren, och försetts med ett kraftigare mörker, ibland en total svärta utan en skimra hoppfullt ljus. Borta är den tid då ungdomsserie betydde vänskap för livet, 32-åringar som spelade tonåringar och åtminstone en sympatisk vuxen som lade en hand på axeln och sa precis det man behövde höra.” (SvD Kultur, 2017-10-13)

Jag brottas i min dagliga gärning mycket med statistik över och problematik kring psykisk ohälsa. I veckan var jag på en utbildning i regi av Karolinska institutet och kan nu titulera mig ’certifierad instruktör i AOSP’ (akut omhändertagande av självmordsbenägen person). Jag kan säga att verkligheten borde vara tillräcklig att studera avseende mörker. Det behövs ingen fiktion. Samtidigt är inte heller glättighet svaret utan nu behövs en god portion realism för att vi skall kunna ta oss an de problem vi som människor har skapat och som håller på att dra ner den västerländska civilisationen i mörkret.

Montreal-Gazette_youth-mental-illness-costs-billionsFör att göra en mycket omfattande utläggning väldigt kort, kan mycket av den psykiska ohälsan tillskrivas postmodernismen. Den innebär nämligen, för människan, djup osäkerhet. Postmodernismen desorienterar och bryter ner; slår sönder väl fungerande strukturer och lämnar var och en av oss att definiera värden och världen. I ensamhet.

På vägen hem från kursdagarna i Stockholm läste jag ”Postmodernismens förklaring; skepticism och socialism från Rousseau till Foucault” av filosofen Stephen R C Hicks. Han förfäktar upplysningen och är inte mycket till vän av kristen lära (vilket kräver en egen senare genomgång), men i kritiken mot postmodernismen har han min fulla uppmärksamhet.

Hicks tar läsaren med på en resa i tid och visar på postmodernismens upphovsmän. Här finner vi filosofer som Michel Foucault, Jacques Derrida, Jean-Francois Lyotard och Richard Rorty. Också Emanuel Kant får sig en känga som en postmodernismens möjliggörare.

Ett annat namn som dyker upp; som arvtagare är den tongivande 1900-talsfilosofen Martin Heidegger. Och läsningen av kulturkrönikan i Svenska dagbladet blir nästintill ironisk med Heideggers tankegångar ännu klinande i öronen:

”Denna ångestkänsla, som åtföljs av en känsla av alla människors upplösning, en själv inräknad, var ett kraftfullt metafysiskt tillstånd för Heidegger eftersom det skänker föraningar om den egna döden, en känsla av tillintetgörelse, en känsla av att uppgå i intet. Och följaktligen en känsla av att nå in i Varats metafysiska centrum.” (Hicks, sidan 78)

”När vi har övergivit förnuftet och logiken, upplevt verklig tråkighet och förskräcklig ångest, så kan vi avtäcka mysteriernas mysterium: Intet. I slutändan är allting intet och intet är allt. Med Heidegger kommer vi fram till den metafysiska nihilismen.” (Hicks, sidan 79)

Hicks vill ha det till att denna ”den oförvägnes ångest” är det känslomässiga tillstånd som förbereder en för den slutgiltiga uppenbarelsen, vilken, för Hicks, skulle vara likvärdig med ”den judisk-kristna kosmologins sanning”. För mig som teolog luktar det snarare buddhism än klassisk, ortodox kristen tro.

Till sina efterföljare, skriver Hicks, lämnade Heidegger följande slutsatser, som numera, med viss modifikation, har antagits av den postmoderna mittfåran: ”Konflikt, motsättningar och motsägelser utgör verklighetens djupaste sanningar; Förnuftet är subjektivt och oförmöget att nå fram till sanningar om verkligheten; Förnuftets beståndsdelar – ord och begrepp – är hinder som måste skalas bort, genomgå destruktion eller på annat sätt avslöjas; Logiska motsägelser är varken tecken på felaktigheter eller över huvud taget viktiga; Känslor, särskilt ängslan och ångest och andra dystra känslor, är bättre ledsagare än förnuftet; Den västerländska filosofitraditionen – platonsk, aristotelisk, lockeansk eller cartesiansk – som grundar sig på lagen om icke-motsägelser och distinktionen mellan subjekt och objekt är fienden som måste besegras.” (Hicks, sidan 79-80)

Läs även:Unga törstar efter ansvar. En lektion i postmodernism” (GID 2017-09-09)

För Hicks handlar det om att lära sig att det förnuft han håller högt och som är oss givet inte på något vis står i strid med Treenig Gud. För dagens kulturelit, arkitekter och universitetsledare är det på tiden att förstå varifrån mörker, svärta, antiestetik och sanningsfientlighet är sprungen ur.

Franciskus Urban

 

Omöjligt för politiker vända utvecklingen på egen hand.

Lars Adaktusson skriver på ledarplats i dagens Svenska dagbladet och varnar för EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Junckers vision ”om ett europeiskt samarbete präglat av ökad överstatlighet”.

”Det var klarspråk när EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker i veckan höll sitt årliga tal om tillståndet i unionen inför Europaparlamentet. Tydlighet och klara besked är centralt i politiska sammanhang, ändå var Junckers tal i väsentliga delar problematiskt. Inte främst för att hans reformförslag kostar mycket pengar, utan för att de undergräver idén om att EU-samarbetet ska fokusera på stora gränsöverskridande utmaningar och låta medlemsstaterna sköta resten.”

Adaktusson citerar ”en av de mest initierade EU-granskarna, nyhetssajten Politico” som sammanfattade Junckers tal med orden: ”One speed. One currency. One president”. En fras som ger kalla kårar.

Även om Adaktusson och Juncker har olika syn på överstatlighet så har de en gemensam strävan, nämligen ett sammanhållet EU. Men de har också ett gemensamt handikapp i den strävan; de är bägge politiker.

EU är en politisk inrättning med problem. Men vad som är än större är att Europa har problem. Möjligen kan unionen vara till hjälp, men för att Europa skall återfå sitt självförtroende som civilisation; för att vända den negativa trenden med allt ifrån negativa födelsetal till sargad sammanhållning krävs helt andra svar än politiska. Det är med andra ord fel frågor som idag ställs och därför blir också svaren, upprepat fel.

Europe_Patron_saints_Mosaic
Europas skyddshelgon

En första fråga som måste ställas är ”vad är Europa?” Svaret är, i grund, inte byråkrati. Om det då inte är byråkrati som håller samman människor i Europa, vad är det då? Vad var det som formade och danade den europeiska civilisationen? Trots olikheter människor och länder emellan var grunden den kristna tron. Och därmed kyrkan. Det var vad de nordiska länderna togs in i samband med kristnandet.

”Efter hand vann europeiska ideal insteg i Skandinavien, och Sverige kom långsamt och senare än Danmark och Norge att införlivas i den europeiska gemenskapen, som ytterst var en kyrkligt bestämd storhet.” (Tegborg Lennart (Red.), ’Sveriges kyrkohistoria: Missionstid och tidig medeltid’, Verbum, 1998, Andra tryckningen 2001, s. 35)

Det är fundamentet där svaren också i vår tid måste sökas. Frågorna måste sålunda formuleras så att människor på nytt börjar använda samma kompass för att orientera sig i samtiden. Det kommer också att krävas att politikerna – inte minst i unionens olika beslutande organ – fattar, inte bara goda beslut i den riktningen men också att de behöver hjälp. Svårigheten ligger dock i att det bara är politikerna själva som har makten att fatta beslut om egen mindre makt.

Franciskus Urban

 

Vem stillar stormen?

Det blåser. Alla tycks prata om hur stormigt det är; hur oron växer. Det blåser i och omkring människan. Och människor vänder sig till sina olika gudar med klagosång: Politiker av olika färg avkrävs lösningar. Ordningsmakten gör för lite. Världsledare också. Ideologier beskylls eller åkallas. Gemensamt har de alla att det är någon annans fel och i detta är avgudarna många.

Under rubriken ”Bibelns utmanande ord tröstar mer än mindfulnesskurser” frågar Josefin Holmström i fredagens kulturkrönika (SvD 20170203) ”vad människan ska göra med sin hopplöshet och osäkerhet?”

”Allt är öppet och oklart. Universitetet, till brädden fyllt av internationella studenter och akademiker från mängder av EU-länder, står och stampar. Man känner lukten av den, en metallisk lukt som när ett tåg hastigt bromsar in: osäkerheten.”

Utifrån ett besök i den akademiska världen, som hon menar vill ”pracka på studenterna mindfulnesskurser” gör hon något så ovanligt som att i svensk press berätta om att vända sig till den heliga Skrift:

”Själv vänder jag mig hellre till Bibeln, med böcker skrivna under tusentals år av människor som genomlevt ännu osäkrare tider än vi, skrivna för människor som lidit, människor på flykt. Här finns Predikarens lugn som kanske kan tyckas resignerat, men som mynnar ut i en tro på en allsmäktig Gud. Här finns Jesu ord till människan: ”Gör er alltså inte bekymmer för morgondagen. Den skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga. Det är utmanande ord, men också ord som har stått sig genom århundraden av osäkerhet. Och det är något att luta sig mot.”

Läs hela kulturkrönikan i Svenska dagbladet här.

Säkert var det många med mig som förundrades över denna krönika och som med flera miljarder kristna i världen stämmer in i ett rungande Ja! – att Guds Ord är att luta sig mot.

Som av en händelse (!) var temat i kyrkan denna femte och sista söndag i Epifania (uppenbarelsetid) ”Jesus stillar stormen”. Och det är ofta så att kyrkoårets söndagliga teman äger relevans i vår tid. Man behöver inte bli politisk eller lägga ting till rätta; man behöver inte anstränga sig för att ”vara relevant”. Bibelns texter bjuder ännu i våra dagar insikt och tröst. Och detta talar för att det är klokt att inte stanna vid att läsa sin Bibel hemma på kammaren, utan att faktiskt ta sig till kyrkan för att också få texterna förklarade och samtidigt tillgång till Ordet.

Första läsningen denna söndag var hämtad ur Jona och i den boken upptakten till den välkända berättelsen om hur Jona hamnar i valens buk. Han befinner sig tillsammans med flera andra på en båt då det blåser upp till storm. Alla är skräckslagna och Jona avkrävs att falla in i veropen och att anropa sin gud liksom de andra männen i båten åkallade sina olika gudar. Men Jona visste att det var hans bortvändhet från Herren Gud som var orsaken till stormen; att aldrig så många rop till mänskliga gudar skulle hjälpa. Jona visste att hans bortvändhet medförde konsekvenser.

Det blåser. Och så frågar många varför inte Gud styr upp eländet? Varför Han tillåter allt ont vi ser, ske? Men frågan studsar omedelbart tillbaka till oss. Vi fick i skapelsen uppdraget att förvalta våra egna liv och det gemensamma. Skillnaden mellan oss och Jona är att han hade vett att inse sin skuld och att vår räddning är garanterad genom Jesus Kristus, bara vi vaknar och vänder åter till ordningen.

Klarar vi då att stilla stormen själva? Nej, vi behöver hjälp i vår nöd; i vårt förvaltarskap. Vi behöver den hjälp Gud av kärlek och i sin stora nåd har försett oss med. Och då förstår vi det meningslösa i att människan vänder sig till politiker och avgudar. Bara Jesus Kristus; han som är vårt fasta hopp, kan rädda oss. Bara i Hans namn kan stormar stillas i oss och runt oss.

Har vi inte länge nog försökt på egen hand?

Intressant i det som berättas i Jonas bok, är att han hade fått ett uppdrag från Gud att bege sig till Nineve för att predika Herren Guds ord att ”om fyrtio dagar skall Nineve bli ödelagt.”[1] Så när han, via valens mage, anländer till Nineve gör han just det.

Människorna i Nineve vaknade och ångrade hur de hade levt. Också kungen i Nineve lyssnade till Jonas profetia och befallde: ”Må var och en ropa till Gud av all kraft och vända om från sin onda väg och från den orätt han gör.”[2] När Gud såg denna omvändelse kom inte Hans vrede över staden.

gud-ordEn profetisk röst i vår tid skulle säga att det är hög tid att lämna högmodet; lämna hatet och kärlekslösheten och lämna avgudarna för i dem finns inget hopp och istället ropa till Treenig Gud. En profetisk röst av idag hade citerat den helige evangelisten Markus: ”Tiden är inne och Guds rike är nära. Omvänd er och tro på evangeliet!”[3] Jesus Kristus är vårt hopp, han skall rädda oss. Bara genom Honom kan det ske.

Som Josefin Holmström skriver i sin krönika har känslan av hopplöshet en påtaglig lukt. Men varken oro eller stormar stillas av avgudar och politiker. Lösningen ges inte i mindfulness eller andra bedövningskurer. Hoppet finns i det vakna – i Guds Ord; i den kristna tron och traditionen.

Franciskus Urban

[1] Jon 3:4

[2] Jon 3:8

[3] Mark 1:15

Gammalkatolsk idédebatt drivs ideellt. Innehållet är skyddat enligt upphovsrättslagen. Vi välkomnar att artiklar citeras och delas och uppskattar då källa och författare anges. Du kan dela artiklar direkt från denna sida eller via Facebook. Vi tar också tacksamt emot stöd för att kunna utveckla publikationen.

https://www.facebook.com/gammalkatolsk/
Twitter: @gammalkatolsk