Tagg: Svenska kyrkan

Kyrka utan politiker – finns det?

I det val som genomfördes på söndagen i samfundet Svenska kyrkan gick de tre politiska riksdagspartierna: Socialdemokraterna, Centern och Sverigedemokraterna tillsamman framåt. Därmed har partipolitiker en majoritet (53,7%) av platserna i kyrkomötet; samfundets högsta beslutande organ. (SVT, 2017-09-18)

Elisabeth Sandlunds skräder inte orden i sin ledare i tidningen Dagen:
”Efter söndagens kyrkoval är det bara att konstatera att läget i Svenska kyrkan har gått från illa till ännu värre. De politiska partierna har stärkt sitt grepp över kyrkomötet och rimligen även på stifts- och församlingsnivå. Kyrkans babyloniska (läs:partipolitiska) fångenskap fortsätter i minst fyra år till.” (Dagen, 2017-09-18)

Många röster har inför detta val höjts för att detta var möjligheten att rösta bort politikernas makt och styre, men uppenbarligen förgäves. Partipolitiken stärker sitt grepp.

Det finns många sätt att försöka förklara det felaktiga; hur tokigt det är att världslig makt kontrollerar ett religiöst samfund. I synnerhet som staten och Svenska kyrkan gick skilda vägar för dryga femton år sedan. Det som nu hänt är en bekräftelse på att skilsmässan inte är slutförd. Ett sätt är att ställa som krav på dessa politiska partier att driva frågan att även (exempelvis) samfund inom islam bör kontrolleras av politiker. Kanske kan det sättas i relation till den utredning som nu görs på kulturdepartementet om framtidens statliga stöd till samfunden?

Det är såklart beklagligt att se – även för en utomstående – hur många fromma som får se en av de uttalat vanliga grunderna för medlemmar att lämna SvK nu cementeras ytterligare. Det som i synnerhet gör saken tragiskt är okunskapen bland majoriteten av väljarna vad Kyrka är och innebär. Kyrka är en annan kategori än världslig demokrati. Idag har namnkunniga inom organisationen hörts uttrycka farhågan att medlemsflykten kommer att eskalera. Kanske sägs det i affekt. Kanske får de rätt.

Vad jag personligen önskar för alla dem som nu känner sig besvikna och desillusionerade är att inte handlöst störta sig ut i kylan; utan plan på var man skall landa. Tänk på att det för en kristen människa är essentiellt att höra till; att ha ett sammanhang. Och det finns ett sammanhang som är västligt och samlat runt den kanoniske biskopen; där varken diakoner eller präster är avlönade; där samtliga sakrament förvaltas; där den heliga mässan firas om söndagen; som står i den odelade Kyrkans tro och lära och som inte styrs av politiker.

Ja, Kyrka utan politiker finns. För Kyrkan är inte styrd av politiker. Hon har en överstepräst – Jesus Kristus. Välkommen att läsa mer om vad Kyrka är här på Gammalkatolsk idédebatt. Kanske kan det bli vägen hem för dig?

Red.

 

Icke-nyhet eller klavertramp om svenskhet i Svenska kyrkan?

SVT Nyheter låter idag meddela att bara en bråkdel av Svenska kyrkans nya präster har utomskandinavisk bakgrund. Nyheten har man fiskat upp från tidningen Dagen som skriver att ”en blågul prästskara leder Sveriges evangelisk-lutherska kyrka. Trots sitt mål att spegla hela Sverige är Svenska kyrkan fortfarande en etnisk homogen, ursvensk kyrka” (Dagen, 2017-05-10).

Men hur tänktes det kring detta egentligen?

”Svenska kyrkan lockar bara svenskar”, lyder rubriken på SVT Nyheter som redovisar att ”sedan 2007 har endast 20 av de 1055 nya prästerna i Svenska kyrkan utomskandinavisk bakgrund” (SVT Nyheter, 2017-05-10).

Men hur tänktes det här då? Är detta verkligen en nyhet, eller ännu ett tecken på bristande bakgrundskunskap? Och då är ändå tidningen Dagen på rätt spår i och med att Svenska kyrkan specificeras som evangelisk-luthersk! Hur många av dem som har kommit till Sverige från exempelvis Serbien, Kroatien, Syrien, Irak eller den afrikanska kontinenten är överhuvudtaget lutheraner?

Jo, det har kommit hit kristna från dessa länder. Men varför skulle de konvertera till ett lutherskt samfund? De står ju redan stadigt i en äldre tradition då de till största delen är döpta i ortodoxa och/eller katolska sammanhang.

Svenska kyrkan vill, enligt både SVT Nyheter och tidningen Dagen, ”spegla hela Sverige”. Handlar det om att den utomskandinaviske integreras bättre om denne också konverterar och blir protestant (lutheran)? Är det mer ”svenskt” att vara lutheran, än exempelvis serbisk-ortodox? Eller vill man med detta rättfärdiggöra proselytism – samtidigt som man är väldigt mån om att arbeta ekumeniskt? Eller är det som med så mycket annat, exempelvis tolerans och identitetspolitik, bara fråga om enkelriktning; att det bara görs på rätt sätt under överinseende av adekvata instanser?

Det är så klart inte så att man är ”mer svensk” för att man tillhör Svenska kyrkan. Problemet är snarare det omvända. Sverige hade förmodligen sett aningen annorlunda ut om det funnes än fler bekännande ortodoxa och katoliker. Lite tydligare, lite mer grundat, lite rakare och lite mer i synk med övriga europeiska länder. Inte minst i Israel-Palestina-frågan eller i omröstningar i FN om diktaturers plats i rådet för mänskliga rättigheter och kvinnokommissionen.

Ytterligare bakgrundsfakta, nyttig att ha med sig i sammanhanget, är att antalet medlemmar i Svenska kyrkan utgör 0,002 procent av världens kristna. En överväldigande majoritet är alltså inte protestanter (lutheraner). Det är därför inte konstigt att detta avspeglas i Svenska kyrkan, även om den forna statskyrkan fortfarande är störst. I Sverige.

En längre genomgång av kristenheten i världen finns här.

Så, oavsett vilken förklaring man nu kommer att ha i fråga om svenskkyrkliga prästers härkomst så kommer den att inte bara verka dum. Den kommer med nödvändighet att vara det. Om det kommer någon alls. För, som det heter: det låter lika illa när man drar ut foten som när man först trampade i klaveret.

Red.

 

Engelska kyrkan dör, varnar drottningens tidigare kaplan

Den engelska drottningens tidigare kaplan tvingades avgå efter att ha kritiserat att koranen reciterats i Sankta Marias katedral i Glasgow under festdagen för Epifania tidigare i år. Texterna som reciterades förnekade uttryckligen Kristi gudomlighet. Detta rapporterar tidskriften The Conservative Woman på torsdagen (2017-01-26). Nu varnar den före detta kaplanen, Dr. Gavin Ashenden, att den engelska kyrkan (Church of England) håller på att dö.

Engelska kyrkan tillhör, tillsammans med de nordiska lutherska kyrkorna (däribland Svenska kyrkan), Borgå-gemenskapen – ett samarbete mellan samfund som står varandra nära teologiskt, pastoralt och praktiskt. Borgåöverenskommelsen undertecknades 1992 och tar sig bland annat uttryck genom att en medlem i exempelvis Svenska kyrkan tas emot i Engelska kyrkan och att deras respektive präster kan tjänstgöra hos varandra. Också Svenska kyrkan har på senare tid närmat sig och erbjudit utrymme för islamsk religionstolkning i sin verksamhet. Dock utan lika vittgående konsekvenser som den nu rapporterade.

Bakgrunden till det inträffade i England är, bland annat, att monarkin – som nu förbereder sig för tronskifte – möter svårigheter. Monarkin har länge setts som kristendomens främste försvarare. Inför att prins Charles, efter drottningens död, kommer att krönas till kung, försöker sekulära krafter att tvätta bort det djupa kristna innehållet i en kröningsceremoni. Och islam väntas troligt kräva ett motsvarande erkännande, skriver The Conservative Woman.

I intervjun i tidskriften får Dr. Gavin Ashenden en fråga om hur vanliga kristna människor som strävar efter att vara trogna Evangeliet bör agera gentemot det liberala prästerskapet som förkunnar heresier?

  • ”Lämna ditt nuvarande sammanhang för att i stället söka ett som bevarat historiska, apostoliska och bibliska värden”, svarar Dr. Ashenden och säger vidare att:
  • ”Demografiskt och finansiellt är kyrkan [Church of England] döende. Samma väg verkar även det spirituella vara på väg. Jag ser inte riktigt meningen med en kyrka som bara vill bli accepterad som ’inte fullt så irriterande’ i den sekulariserade och hedonistiska kulturen. Jag önskar stanna som trogen anglikan, men med ökande insikt verkar det bara vara möjligt utanför Church of England som har tagit ställning för ett slags spiritualiserad socialism och feminism som står i opposition till det Evangelium som gavs genom vår Herre Jesus Kristus. Nytt liv ges i omvändelsen men inget tyder på att Engelska kyrkan är beredd att ta den vägen.”

Det finns många paralleller och likheter mellan Borgå-gemenskapens medlemskyrkor. Men ännu har väl ingen utanför England pratat så öppet om den förestående döden även om demografisk statistik talar sitt tydliga språk. Glädjande är dock att det här, precis som i England, finns just det artikeln tipsar om: en historisk och apostolisk tradition att komma hem till.

Läs mer om det gammalkatolska här.

Red.

Gammalkatolsk idédebatt drivs ideellt. Innehållet är skyddat enligt upphovsrättslagen. Vi välkomnar att artiklar citeras och delas och uppskattar då källa och författare anges. Du kan dela artiklar direkt från denna sida eller via Facebook. Vi tar också tacksamt emot stöd för att kunna utveckla publikationen.

https://www.facebook.com/gammalkatolsk/
Twitter: @gammalkatolsk

Berörs inte av avtalet mellan Svenska kyrkan och Utrecht-unionen

Med anledning av att Svenska kyrkan och gammalkatoliker tillhöriga Utrechtunionen, onsdagen den 23 november 2016, ingick avtal om full kyrkogemenskap, går idag biskopen för Nordisk-katolska kyrkan tillsammans med biskopsvikarien för Sverige ut med en kommuniké:

– ”Vi vill göra detta förtydligande för att undvika eventuella missförstånd samt bidra till ökad kunskap om det gammalkatolska arvet.”

I kommunikén skrivs bland annat:

”Nordisk-katolska kyrkan bär arvet av den ursprungliga gammalkatolska läran, uttryckt i Utrechtdeklarationen av 1889 och förtydligad i Scrantondeklarationen. Nordisk-katolska kyrkan berörs inte av den överenskommelse om kyrkogemenskap som nu ingåtts.”

– ”Nordisk-katolska kyrkan står i den odelade kyrkans tro och lära vilket kommer till uttryck i ‘The Road to Unity’ som är slutdokumentet från den ortodox-gammalkatolska teologkomissionens mångåriga arbete.” säger biskop Roald Nikolai.

Hela kommunikén finns att ta del av på portalsidan för Nordisk-katolska kyrkan i Sverige samt på kyrkans skandinaviska hemsida.

Red

 

Påven kommer. Alla tycks vilja ha en inteckning.

Vatikanen och Lutherska världsförbundet står värdar för det stundande mötet i Lund som skall markera inledningen på ett jubileumsår till minne av reformationen. Till mötet kommer såväl ledare för världens lutheraner som ledaren för Vatikanen och den romersk-katolska kyrkan, påve Franciskus.

Media har med stegrande intresse, allt sedan arrangemanget blev känt, rapporterat om detta historiska möte. Mest uppmärksamhet har riktats och riktas mot biskopen av Rom. Det heter bland annat att inget större har hänt sedan medeltiden, åtminstone inte i lärdomsstaden och det forna ärkebiskopssätet, Lund.

Bortom huvudgästen och dennes stjärnglans kan det läsas om såväl närmanden och samförstånd mellan Rom och Svenska kyrkan, som illvillighet och tjuvnyp. Bland annat har media rapporterat om hur Svenska kyrkan varit rädd för att påven skall få för mycket uppmärksamhet på bekostnad av den egentliga tilldragelsen – att den romersk-katolska kyrkans egna och separata mässfirande i Malmö därför förpassades till en utomhusarena.

Det må vara rykten. Allt kan, som det heter, vara utrett. Men faktum är att det finns djupt liggande skillnader mellan katolsk och protestantisk/luthersk lära. Och med tanke på att det samförstånd som sägs föreligga koncentrerar sig på saker som miljöfrågor och mänskliga rättigheter, kan man undra vad det egentligen är som skall firas under ett helt år? Om det är vägar till enande borde man istället ägna sig åt sådant som på riktigt kan samla kristna, nämligen synen på sakramenten, ämbetssyn och ecklesiologi (läran om kyrkan, särskilt kyrkosyn, d v s tolkning eller praktik gällande kyrkans uppgifter och verksamhet).

Tyvärr har såväl kunskap som erfarenhet av slikt effektivt raderats, eller stulits, från oss. Detta som följd av reformationen och följande tid av modernistisk politik med sekularisering som följd vilken har gått på djupet och effektivt nått familjen, ja ända in i hushållens sovrum. Kvar är ytlighet vilket nu avspeglas i att det främst är en ”världskändis” som kommer på besök; en som till och med omhuldas av Svenska kyrkan. Alla tycks vilja ha en inteckning i det som skall ske. Och i påven.

Ett tragiskt faktum är att den som är lite mer än genomsnittligt påläst – och alltså förstår att det finns något bortom Svenska kyrkan – lever i tron att Vatikanen representerar det ursprungliga och att allt katolskt har prefixet ”romersk”.

Vi har en stor folkbildaruppgift framför oss och ett första faktum som måste förstås är att ordet ”katolsk” inte är en organisatorisk term. Det är inte heller en geografisk definition vilket man lätt kan tro i förhållande till att ortodoxa kyrkan skulle vara geografiskt östlig och den katolska västlig. Begreppet ”katolsk” bör i stället förstås som en kvalitetsbestämning. Vincent av Lérins förklarar på 400-talet epitetet ”katolsk” som ”det som tros överallt och har trotts av alla i alla tider”.

Kyrkan – som är en, helig och apostolisk – är samtidigt ortodox och katolsk. De ortodoxa och gammalkatolska kyrkorna har sålunda aldrig gett upp rätten att kalla sig katolsk.

Detta kan tyckas vara hårklyveri. Det kan också uppfattas som svårforcerad terräng. Men för var och en som säger sig vara för Kyrkans enhet bör det vara av intresse att börja bena i begreppen och inse att mycket i vår egen historia har dolts för oss. Det är en besk medicin att svälja för undersåtar i en ”humanitär stormakt”. Men det är nödvändigt för att kunna göra verkliga framsteg på försoningens väg.

Franciskus Urban

Mera läsning: https://gammal-katolsk.org/2016/10/19/katolsk-vad-betyder-det/

Mera läsning: https://gammal-katolsk.org/2016/10/15/katolicitet-som-utmaning/

Mera läsning: Tillbaka i försoning

Vad är Kyrka? Vad har vi henne till?

Om du inte tidigare har ställt dig frågor kring vad Kyrka är och innebär, kan det vara hög tid nu då begrepp som bland annat religiositet, extremism och det sekulära samhället är frekventa i det offentliga samtalet. Sällan har väl dessa ting diskuterats som nu och det är i grunden bra. Men för att kunna delta i samtal och veta sin egen position, är det alldeles nödvändigt med reflektion och kunskap. Också bortom frågan om skolavslutningar i kyrkan.

Ärendet med denna text är att peka på det faktum att Kristi Kyrka är något som går utanför både statsskick, politik och det fullt ut begripliga, men också att beröra tragiken i att Hon, som ett resultat av modernism och upplysning, kommit att förminskas och avmystifieras.

Jag vill ta utgångspunkt i en aktuell debattartikel. På DN Debatt (2016-06-01) skriver kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke:

”Det finns all anledning att vara stolt över vårt lands aktiva civilsamhälle. Runt om i Sverige finns i dag 200 000 föreningar, stiftelser och trossamfund. Hundratusentals svenskar engagerar sig varje dag i civilsamhället, på idrottsplatser och i gympahallar, på scouthajker och i friluftslivet, i studiecirklar och i läxhjälpsprojekt. I civilsamhället uppstår möten mellan människor som lägger grunden för tillit mellan människor.”

Ministern inleder här med att i positiva ordalag påtala värdet av den del av samhället som inte är staten, det som kallas ”civilsamhället”, för att senare inskärpa rättning i ledet och, i demokratins namn, undergräva det hon säger sig vilja främja, nämligen livskraft.

”Vi påbörjar nu ett arbete inom regeringskansliet med syftet att utreda hur statliga bidrag till stöd för det civila samhällets organisationer kan bli mer långsiktigt, förutsebart och enhetligt. De medel som ges för organisering ska fördjupa demokratin, inte undergräva den.”

”Regeringen bereder nu ett uppdrag till utredningen med inriktningen att den ska föreslå att kraven på demokratiska värderingar bland samfunden skärps.”

http://www.dn.se/debatt/skattepengar-ska-inte-ga-till-hatretorik-och-polarisering/

Vad hon säger är att det (för att erhålla statligt stöd) krävs att varje organisation i civilsamhället omfattas av samma demokratiska värderingar och att de som inte gör det därmed undergräver demokratin. Vad hon inte redogör för är vilka värderingar som avses och som kan undergräva det system i vilket dessa är stöpta. Däremot är hon tydlig med att alla som inte motsvarar kraven och har de rätta värderingarna är emot det som stöps i formen.

Orsaken till att saken skall utredas är med all säkerhet uppvaknandet i fråga om bland annat ”våldsbejakande extremism” där det, framför allt, pekats på kopplingen mellan moskéer och islamism. Men vad man från regeringens sida verkar sträva efter är att genom ekonomisk styrning påverka alla att inta samma uppfattning om vilka värderingar som främjar det goda samhället. Även den Kyrka som är grunden till vår civilisation skall inrätta sig. Men i vad? Vilka är värderingarna som kommer att ge tillträde till pengapåsen?

Skall detta förstås som en indikation på den sekulära statens önskan om att alla trossamfund på sikt fusionerar för att i interreligiös, demokratisk anda organisera människor som har en tro? Det har hänt i organisationsvärlden förr: Broderskapsrörelsen som, då antalet bekännande kristna minskade, öppnade upp för ”alla med tro” (organisationen måste ju överleva!). Ett annat och mycket aktuellt exempel skulle kunna vara hur ”föreningen Svenska kyrkan” i en bok som lanseras i nästa vecka, vill skapa ett nytt teologisk synsätt för ”de tre abrahamitiska religionerna”.

Länk till pressmeddelande: http://www.mynewsdesk.com/se/svenska_kyrkan/pressreleases/nytt-teologiskt-synsaett-paa-sexuell-laeggning-1424555

Det är förvisso helt avgörande med kontroll över vad skattemedel används till. Men det är något helt annat att köpa sig till lojalitet. Och vi vet från historien hur lätt det är att med pengar styra organisationer och deras verksamhet i vad utbetalaren anser vara rätt ideologiska riktning.

Vad som är än mer alarmerande är hur Kyrkan, som i regelverket definieras som trossamfund, ses som och jämförs med vilken annan förening som helst. Ministern är inte den första men får det att låta som om Kyrkan bildades av, om inte staten så av människor. Detta leder i sin tur till föreställningen att en lokalkyrka inte kan existera utan att kulturdepartementet håller den under armarna ekonomiskt.

Oavsett hur regelverket definierar och var världsliga myndigheter menar att Kyrkan skall vara registrerad för att kunna fungera som juridisk person i den jordiska vardagen, är det Henne egalt. Även om varje instans i världen skulle förneka existensen kommer kristna söka sig dit. För inget barn klarar sig utan sin Moder. Men väl utan både ett och två statliga departement.

Vad är då Kyrkan?
Kyrkan som Moder är en vacker och passande liknelse; Moder och lärare. Men det finns fler vedertagna bilder av vad Kyrkan är och förklaras som. Och då bortses här helt från etymologiska aspekter.

Majoriteten av världens kristna beskriver Kyrkan som en, helig, apostolisk och katolsk. Slarvigt översatt betyder katolsk ”universell” vilket med S:t Vincent av Lérins ord förstås som: “Id teneamus, ubique, quod semper, quod ab omnibus creditum est, hoc est etenim proprieque catholicum” – (Bara det som alla har trott alltid och överallt, anses som katolskt). Ordet är alltså i egentlig mening ingen organisatorisk term.

Vidare är Kyrkan, ”grundad av Herren på jorden, Kristi kropp, med Kristus som sitt överhuvud; en gudomlig-mänsklig organism, en gemenskap som kan beskrivas och gripas och, på samma gång, en inre och spirituell relation mellan dess medlemmar och gudomliga grundare samt mellan dem själva. Som Guds pilgrimsfolk lever Kyrkan på jorden i förväntan på Herrens återkomst vid fullbordan av Guds rike. Kyrkan existerar och lever såväl i himmelen – bland dem som redan heliggjorts och där firar segern – och på jorden bland de troende som för den goda kampen i tro. I en aspekt är Kyrkan osynlig och himmelsk, i en annan är Hon i världen och synlig; en gemenskap och organism med pastoralt och prästerligt ämbete som, strukturellt, är sammanlänkat med Apostlarna, med bindande dogmatiska och etiska principer och en evigt ordnad tillbedjan; en kropp i vilken ämbetsbärare (kleresi) och lekfolk tjänar.

I Kyrkan är det nya livet i Kristus verkligt genom Helig Ande. I detta är nåden och det gudomliga livet, genom dess överstepräst, givet alla (med)lemmar i Kroppen för deras heliggörelse och frälsning.

Den Kyrka som grundats av Herren på jorden, kan därför inte vara enbart något inre; en osynlig gemenskap, ett ideal eller en odefinierbar Kyrka av vilken lokalkyrkorna enbart är ofullständiga bilder. En sådan förståelse av Kyrkans natur står i motsats till Skriftens andemening och Traditionen och förvanskar det verkliga innehållet av uppenbarelsen samt Kyrkans historiska karaktär.” (‘The Nature and Marks of the Church’, 1979, i Road to Unity: A collection of agreed statements of the joint Old Catholic – Orthodox Theological Commission, s. 186)

Länk till dokumentet: http://nordisk-katolsk.se/onewebmedia/The-Road-to-Unity.pdf

Det är alltså inte möjligt, ens för en demokratiskt vald församling, att göra Kyrkan till något annat. Man kan med ideologier och världslig lag motarbeta och försvåra; med repression och hån göra sitt bästa för att leda människor bort. Man kan, också i demokratins namn, försöka få Kyrkan att anta värderingar som strider mot Hennes gudomliga natur. Men det kommer, likt all fåfänglighet, vara förgäves. ”Och dödsrikets portar skola icke bliva henne övermäktiga.” (Matt 16:18)

Fr. Franciskus Urban

(Texten är tidigare publicerad, bland annat på Nordiskkatolsk blogg, och återges här)

Den kirkelige kultur

Ordet «kultur» ble i sin tid meislet ut av den franske filosof Rousseau for å betegne hvordan vi som fornuftsvesener skal omgåes hverandre i fremtidens lykkesamfunn. Siden den gang er bruken av ordet utvidet til å betegne hvordan individer, grupper og nasjoner finner sin identitet gjennom felles språk, skikker og forestillinger. I et slikt perspektiv kan vi også etterspørre hva som preger vår samtids kirkelige kultur.

Svaret vil selvfølgelig variere fra fellesskap til fellesskap, men det nye i situasjonen er at mange kristne miljøer på ulike måter synes å ville forankre ikke bare deres virksomhet, men også deres selvforståelse i lys av storsamfunnets kultur. Prisen for denne åpenhet har vært høy. Den åndelige krise som har rammet også norsk kristenliv avspeiler at man har utvisket skillet mellom kirken og verden. Jeg vil anføre tre belegg på dette med stikkordene – kirkelivets byråkratisering, politisering og avsakralisering. At jeg henter eksemplene fra statskirkeligheten, betyr ikke at frikirkene går fri!

Byråkratiseringen tydeliggjøres ikke minst ved at presten er blitt en funksjonær i den kirkelige organisasjon. Ikke bare er «presterollen» fratatt åndelig autoritet i forhold til øvrige ansatte, men rådsstrukturen synes å ha mistet bevisstheten om at finnes høyere autoriteter enn det selv. To fremtredende geistlige i Den norske kirke fastslo sist sommer, at for å gi rom for mangfold og uenighet «tegnes kirkens profil av ansatte, råd og medlemmer i fellesskap» (VL 24/6 2013). I klartekst fremstår Den norske kirke som en ideologiproduserende institusjon der avgjør hva som er teologisk forpliktende, på basis av skiftende flertallsvedtak i egne organer.

Politiseringen følger blant annet av den såkalte kontekstuelle teologis forståelse av kirkens budskap. Målsetningen er å «oversette og tilpasse troen til det som gir mening på et bestemt sted og på et bestemt tidspunkt». I praksis betyr dette at teologien skal begrunne oppgjøret med «rasisme, mannsdominans og den rike vestlige verden» (VL 9/ 1 2006). Disse prioriteter har ført til et kirkelig handlingsprogram som til forveksling er lik dagsordenen hos visse politiske partier. Slik er Den norske kirke sarkastisk blitt karakterisert som «SV med sakramenter».

Avsakraliseringen gir seg av tanken om «kulturkirken». Tenkesettet er nylig anskueliggjort i en svensk avis under overskriften – «När Gud blir sambo med kulturen». Ettersom få kommer til kirke for å møte Gud, forklarer skribenten som er ‘kulturarvssamordnaren i Svenska Kyrkan’, må «kyrkan bli en resurs för alla som bor där, oberoende av religion, härkomst eller inkomst». Denne «utvidgade användning» avspeiler «ett skifte från religion till kultur med en ny sorts helighet i byggnader och plätser.. Kulten har helt enkelt bytt föremål» (SvD 23/2 2014). – Det er ikke vanskelig på finne norske eksempler på hvordan kirkebygningen anvendes til kulturformål istedenfor gudstjenestefeiring.

Idéhistorisk sett utspringer de tre ovennevnte prosesser fra Rousseaus forestilling om «sosialreligionen». Som bindemiddelet i det nye samfunnslegemet kan religiøse sannheter kun begrunnes utfra deres sosiale nytte. Det er derfor fornuftens oppgave å avgjøre hva som er Guds vilje; tanken om en guddommelig åpenbaring er utelukket. En selvutslettende teologi som mer eller mindre innordner seg i dette tenkesett, må nødvendigvis miste sin åndelige kraft. Kirkesamfunnenes oppgave er gi det verdslige samfunn noe nytt og anderledes. Kristentroens budskap hviler ikke i samtidens tenkesett og levevis, men utspringer av misjonsbefalingens budskap om Den oppstandne frelser og Herre. Det gies faktisk et kulturelt skille mellom kirken og verden.

Biskop Roald Nikolai Flemestad

Under ett antal år var biskop Roald Nikolai Flemestad kolumnist i tidningen Dagen (Norge). Texten ovan är biskopens sista bidrag till spalten ”Kulturnotat”, vilken tidningen valde att lägga ner. Den är tidigare publicerad (20140313) och återges här med tillstånd.