Tagg: terrorism

Var fanns Kyrkan i kvällens Agenda?

Kvällens Agenda Special om terrorism, radikalisering och jihadism är just avslutat. Med i sändning var en rad namnkunniga forskare, politiker och sakkunniga. Man hade även med en muslimsk teolog från Malmö som arbetar med att förebygga radikalisering.

Ett återkommande begrepp var de så kallade ”utanförskapsområdena” som vuxit fram och expanderar i Sverige. Angered i Göteborg, Vivalla i Örebro och Tensta i Stockholm nämndes. Det anfördes att utanförskapet leder till radikalisering av unga och det är inte tu tal om saken: över trehundra personer har rest från Sverige för att ansluta sig till terrororganisationen IS – Islamska staten/Daesh. Dessutom bedömer säkerhetspolisen att det finns tvåtusen personer som är del i eller stödjer denna extrema miljö och ideologi.

Agenda20170917Vad man inte gjorde i programmet och mig veterligen inte gör alls, är att problematisera detta med ”utanförskapsområden” och att dessa, av den anledningen, utgör drivbänkar för islamistiska, jihadistiska rekryterare. Kan man verkligen prata om utanförskap?

”Utanförskap, utslagning eller marginalisering innebär att en individ eller grupp befinner sig utanför och känner sig vara utestängd från en gemenskap, exempelvis ett hem eller ett folk, dess arbetsliv, kulturliv eller samhällsliv. (Wikipedia)

Centralt för utanförskap är upplevelsen av utanförskap. Om en person eller grupp, utifrån sin egen situation, inte upplever sig som utanför, kan man inte belägga dem med ett utanförskap. Ett samhälle kan visserligen mena att grupper står utanför det allmänna och gemensamma. Men så länge den påstått marginaliserade gruppen inte själv upplever sig vara i utanförskap är det problematiskt att tala om ett utanförskap. I synnerhet använda det som förklaringsmodell till framväxten av våldsbejakande extremism.

Låt mig göra en jämförelse. Sett utifrån kyrkans perspektiv lever alla som väljer att inte vara del av kyrkan i ett utanförskap. Men de som väljer att inte leva inom kyrkan och dess liv upplever sig sannolikt inte vara utanför. Man kan därför, generellt, inte tala om ett utanförskap.

Man skulle i och för sig kunna hävda att de som inte deltar i kyrkans liv borde känna sig utanför samt att anledningen till att de inte gör det beror på okunskap. Om så, gäller även detta i utanförskapsområdena i Göteborg, Stockholm och Örebro.

Den intressanta frågan i relation till det som i Sverige beskrivs som ”utanförskapsområden” är om människorna som bor där; som skapar sin egen tillvaro där; som skapar sitt eget sociala och juridiska system där, är att se som utanför. Utanför vad? För ett utanförskap kräver att det finns något annat (ett annat samhälle; en annan gemenskap) som man faktiskt önskar vara del i.

Det är fullt rationellt tänkande individer

En av alla som intervjuades i kvällens Agenda var den före detta hemliga polisen PO Hellqvist, numera arbetande för den öppna polisen i dessa områden. Han vittnar om en starkt salafistisk miljö där man inte har något intresse av att integreras. Man vill helt enkelt bevara sitt eget. Hellqvist pratade om frånvaro av unga kvinnor i den offentliga miljön, om förekomsten av moralpoliser och om ett parallellt rättssamhälle. Tillgången på vapen är stor och det är vanligt med karismatiska salafistiska ledarfigurer. Han hävdade att detta är en ”drivbänk för extremism”, men kan man verkligen prata om ett upplevt utanförskap?

Vidare intervjuades Hamid Zafar, rektor i Biskopsgården i Göteborg. Han menar att Saudiarabien är motorn i det islamistiska påverkansarbetet men att ”de unga individer som blir påverkade är fullt rationellt tänkande. De är inte utsatta för svåra uppväxtförhållanden”. Vidare att det inte är någon slump att de flesta terrorresenärer från Sverige kommer från Angered, Vivalla och Tensta. ”Majoritetssamhället har kapitulerat”, menade Zafar.

Kunskap för att kunna konfrontera

Att det inte alltid rör sig om socialt utsatta unga individer som radikaliseras, vittnade även Karolina Dam från Danmark vars son Lukas konverterade till islam och som ”hjälparbetare” reste ner till Syrien och drogs allt längre in i terrorsekten IS. Under förevändning att åka till Turkiet. Det är, menade mamma Karolina, inte ”normalt att konvertera till islam” och att – om så sker – skall man som vuxen våga ställa de hårda frågorna till de unga. För, som hon menade, dessa rekryterare är sällan teologiskt skolade utan bygger sin retorik på våldsromantik. Karolina Dam avslutade med insikten att ”föräldrar inte klarar detta på egen hand. Inte heller myndigheterna”.

Och då kan man fråga sig var den kristna Kyrkan befann sig under sändningen? Varför var inte representanter från Kyrkan med som motvikt; som kunskapskälla; etisk kompass och vägvisare? Vad har ett västerländskt samhälle och dess medborgare Kyrkan till om inte som trygghet i svåra tider och vid samhälleliga påfrestningar?

En muslimsk teolog var med i programmet vilket må vara bra för att om möjligt förklara förhållandet mellan islam och islamism för de unga som är på väg att rekryteras till IS. Men samhället i övrigt, där ännu en majoritet säger sig tillhöra något kristet samfund, behöver också teologisk kompetens för att få förklaringar, kunskap och förståelse.

Som tidigare skrivits här på GID: Det är omöjligt för politiker att vända utvecklingen på egen hand. De och vi alla kommer att behöva Kyrkan. Ju förr de många inser detta, desto bättre. Och kanske kan även de som nu hävdas lever i utanförskap finna glädjen i Kristus.

Franciskus Urban

 

Vilka är de bevingade husarerna idag?

Ingen av oss kommer att bli någon ängel. Varken under tiden här på jorden eller efter. Änglar, frågades i en svensk film från 1960-talet; finns de? Och nog så. Änglar är ett eget av Guds skapade väsen. Änglar finns en masse och de har en egen hierarki. De flesta är dock inte, som vi vanligen föreställer oss dem, små söta och ’änglalika’. För de större är i stället beskrivningar som fruktansvärda och väldiga mer passande. De är ju satta att skydda och kämpa på ljusets sida mot mörkrets makter.

Nej, ingen av oss kommer efter döden att prydas med vingar. Vi förblir människor, låt vara som stoft i väntan på uppståndelsen. Skall vi få vingar får vi ta dem på oss själva. Det var just vad de polska bevingade husarerna gjorde; de som stoppade turkarna i Wien 1683 från att expandera det osmanska riket väster ut.

Slaget vid Kahlenberg

Battle_of_Kahlenberg_1683
Slaget vid Kahlenberg 1683. De bevingade polska husarerna erövrar Profetens gröna fana

Den osmanske sultanen Mehmet IV rustade i början av 1680-talet en 200 000 man stark armé för att slutligen besegra den österrikiske kejsaren. Sultanen tänkte sig att inta Wien som stod i vägen för vidare expansion. Krig förklarades i augusti 1682 och i april året därpå tågade man, under storvisiren Kara Mustafas befäl, mot Wien. Belägringen av staden inleddes på försommaren och från staden Wien sändes desperata rop på hjälp. Man lyckades hålla ut tillräckligt länge för att en polsk-tysk armé om 70 000 man under ledning av den polske kungen Johan III Sobieski skulle komma till undsättning.

I september 1683 stod den allierade styrkan på fältet mellan Kahlenberg och det belägrade Wien. Färdig till strid. Efter en hel dags infanteri- och artilleristrider satte Sobieski in den ditintill största kavallerichocken i Europas historia. 20 000 ryttare anförda av en spjutspets på blott 3000 lansbeväpnade polska husarer – de bevingade husarerna –  plöjde genom den osmanska hären som flydde i panik. Belägringen hävdes och det vi idag känner som Europa var räddat undan hotet. Osmanerna förlorade därefter allt mer mark vilket Kara Mustafa fick plikta för och sultanen fick vid freden i Karlowitz 1699 överlämna Ungern, Transsylvanien och Slavonien till Österrike.

De bevingade husarerna

De måste ha gjort stort intryck på sina motståndare. Både avseende taktik, mod och utseende. De var länge obesegrade och deras effektiva chockanfall med blanka vapen och lansar påverkade inte minst svenskarna och Gustav II Adolf. Deras lätta rustningar var ofta draperade med lejon-, leopard- eller vargskinn alternativt broderade mantlar, beroende på rang. Namnet ’bevingade husarerna’ kommer från de karaktäristiska vingarna som bestod av en eller två träramar, prydda med gam-, örn- eller strutsfjädrar. Ramarna var fästa på bakdelen av sadeln eller på rustningens ryggharnesk. Funktionen är omstridd men det var förmodligen det storslagna synintrycket som var avgörande. De höga, fjäderprydda träramarna förstorade ryttarnas rörelser och fick ryttarna att verka större i de redan höga sadlarna som användes. Effekten blev stor på både motståndarnas hästar och manskap.

Vem kommer till undsättning idag?

Några änglar var de inte, de bevingade polska husarerna. Men de bidrog på ett avgörande sätt till att inte bara häva belägringen av Wien – porten till Europa – men förmodligen också den utveckling som följde då det osmanska riket inte lyckades att expandera islam och dess kultur att omfatta en ännu större del av Europa.

När vår civilisation nu är under attack från militär islamism ser världen lite annorlunda ut. Det finns inte längre ett Wien; en port till Europa. Den attackerande sidans taktik är förändrad. Likaså har grunden för vilja och ambition att försvara oss emot attacker förändrats. Frågan är om det idag alls finns något som kan kallas gemensamt och därmed värt att skydda och slåss för. Frågan som måste ställas är om någon ens lyssnar då de desperata ropen från dagens Wien höjs; ropen på hjälp mot en asymmetrisk och ideologiskt driven makt som vill expandera väster ut. Var är dagens bevingade husarer?

Vi kommer att bli tvungna att själva ikläda oss vingar, var och en. För även om det idag inte finns ett, kristet Europa har vi alla en mänsklig själ att bevara. Både under tiden här på jorden och för den kommande evigheten. Slåss kommer vi under alla förutsättningar att behöva göra. Med eller utan vingar.

Och om vi, vingprydda, gör det tillsammans kommer en motståndare att ta intryck. Stort intryck. Vi är när det väl kommer till kritan inga änglar, blott människor. Satta att förvalta, försvara och värna.

Franciskus Urban