Tagg: Timothy Snyder

Maktambitionen och möjliggörarna. Om symbolers betydelse

I ’Gomorron världen’ (Sveriges radio, P1) idag, analyserades lördagens skeenden i Göteborg då olika extremistiska rörelser drabbade samman. Om än inte i sådan omfattning som hade befarats. I programmet ställs frågan hur farliga dessa extremistiska grupperingar är och vilken av alla dessa våldsbejakande, radikala fraktioner som är farligast i Sverige.

Anna-Lena Lodenius, journalist och författare som i många år studerat autonoma och nazistiska extremrörelser, svarar att den farligaste kan mycket väl vara den som inte använder våldsamma metoder:

-”De som lindar in det mer försåtligt och smyger sig in i det vanliga medvetandet och närmar sig etablissemanget – är det det som är problemet? Allt beror på perspektiv. […] Det som kan påverka samhället kanske snarare finns hos dem som är lite försiktigare.”

Något som inte direkt uttalades i inslaget, men som också är närvarande i vårt samhälle, är islamistiska grupperingar. Säkerhetspolisen har nyligen uppgett att det i landet finns långt fler våldsbejakande extremister än vad som tidigare var känt. Siffran 3000 har nämnts och i relation till vad som sägs i radioinslaget utgör islamister en betydande andel. Även i denna kontext finns såväl våldsamma som mer ”moderata” krafter där ett exempel på de senare är Muslimska brödraskapet som vi vet har infiltrerat bland annat politiska partier och andra organisationer.

Symboler som redskap och bärare av politisk ideologi

Inför och under lördagens nazistdemonstration i Göteborg diskuterades symboler och dess bärande. Polisen uttalade sig om att det inte är enskildheter utan sammanhang som är avgörande för ingripande och lagförande. Detta med syfte på just symboler. Den amerikanske historikern Timothy Snyder (se tidigare artikel) skriver om symboler i sin senaste bok. I kapitlet ”Ta ansvar för hur världen ser ut” tar han utgångspunkt i nazismen och kommunismen i 1900-talets Europa. Hans ambition är att vi i vår tid skall ta lärdom och få förståelse för hur något tillsynes oskyldigt och alldagligt kan förvandlas till tyranni.

”Det kan hända att du en dag blir uppmanad att visa upp en lojalitetssymbol. Se till att sådana symboler omfattar dina landsmän, inte utesluter dem. Inte ens knapphålsmärkenas historia är oskyldig. I det nazistiska Tyskland bar människor märken med ”Ja” inför riksdagsvalet och folkomröstningen 1933 som etablerade enpartistaten.” (Timothy Snyder, Om tyranni – tjugo lärdomar från tjugonde århundradet, Albert Bonniers förlag, 2017)

Det är inte sällan den tysta majoriteten;  medlöparna, som gör det möjligt att välta ett samhälle till något ingen egentligen önskade.

”Kommunismens sena historia, när ingen längre trodde på revolutionen, ger oss en sista lärdom av symboler. Även då medborgarna är demoraliserade och bara vill bli lämnade i fred kan offentliga markörer hålla en tyrannisk regim under armarna.” (Snyder, Om tyranni)

Snyder tar också kommunisterna i Tjeckoslovakien som exempel. De vann valet 1946 och gjorde därefter anspråk på hela makten. Efter statskuppen 1948 var, skriver han, många tjeckoslovaker överlyckliga. Trettio år senare skrev Václav Havel ”De maktlösas makt” i vilken förklaras hur en förtryckarregim kan leva vidare trots att en majoritet inte längre tror på dess mål och ideologi.

”I en liknelse låter han en grönsakshandlare sätta en lapp i skyltfönstret med texten ’Proletärer i alla länder, förena er!’. Grönsakshandlaren ställer sig inte bakom betydelsen i detta citat ur ’Det kommunistiska manifestet’. Han sätter lappen i fönstret för att kunna smälta in i vardagslivet utan att besväras av myndigheterna. När alla andra tar upp samma idé översållas det offentliga rummet av tecken på lojalitet, och motstånd blir otänkbart.” (Snyder, Om tyranni)

Havel kommenterade senare själv denna liknelse:

”Vi har förstått att den verkliga innebörden i grönsakshandlarens parolltext saknar varje samband med själva parolltexten. Trots det är den verkliga innebörden helt klar och allmänt begriplig. Detta kommer sig av att alla är insatta i den givna koden: Handlaren deklarerade sin lojalitet – och det var det enda han kunde göra om hans tillkännagivande skulle bli godtaget – på det sätt som makten kräver, dvs på ett sätt som visar att han har accepterat ’skenet’ som verklighet och godtagit de givna ’spelreglerna’. Men i och med att han har godtagit dem har han själv börjat delta i spelet, blivit en medspelare, fört spelet vidare och gjort det möjligt för det att fortsätta.” (Snyder, Om tyranni)

Och Havel undrar: Vad händer om ingen spelar med?

Symboler som redskap och bärare av politisk ideologi idag

Politiska symboler och budskap i butikers skyltfönster är idag otänkbart. Eller? Ja, att hitta nazistsymboler eller andra partibeteckningar har inte hört till vanligheterna. Så klart finner man ibland markörer för fackföreningar eller arbetsgivarorganisationer. Men generellt har vi inte behövt agera så lojalt för att passa in.

gay-1453594_960_720
Foto: pixabay

Men, faktum är att detta har ändrats. Det är idag inte alls otänkbart att butiker och företagare, liksom kommuner och andra offentliga inrättningar – till och med myndigheter – hänger upp politiska budskap, lite liknande Havels grönsakshandlare; budskap för att signalera acceptans och korrekthet. Det jag tänker på är regnbågsflaggan – HBTQ-rörelsens överordnade, politiska symbol. Som inte omfattar alla landsmän.

Insikten är plågsam. Men som Snyder påpekar: det är oerhört viktigt att våga ifrågasätta. Kunskapen finns om vad som kan hända om alla bara spelar med! Den stora utmaningen just nu är, för såväl enskilda som kollektivt, att erkänna att man drogs med och att det kan kännas lättare att fortsätta spela spelet. Däri ligger medlöperiets psykologi.

Franciskus Urban

Om tyranni – att lära om, från och ur det som passerat

NY LITTERATUR: ”Om tyranni – tjugo lärdomar från tjugonde århundradet” av Timothy Snyder (Albert Bonniers förlag, 2017).

Mottot här på Gammalkatolsk idédebatt är ”det väl beprövade är ännu möjligt”. Det väl beprövade är alltid kopplat till tid som passerat. Ingenting som testas idag eller kommer att testas kan kallas beprövat. Även begreppet tradition har en koppling till förfluten tid. Men såväl ’beprövad erfarenhet’ och ’tradition’ syftar framåt. Det väl beprövade är något väl fungerande; något som är värt att lämna vidare. Trots kopplingen till förgången tid äger erfarenhet giltighet i det kommande. Faktum är att det är först idag och i framtiden som erfarenhet kommer till sin rätt. Likaså handlar tradition till stor del av att vidareföra det goda till kommande generationen.

Tro på sanningen

Problemet i en tid då allt som är beprövat och andas tradition ses på med oblida ögon; som, i värsta fall, något ont, är att mycket gott raderas och faller i glömska. Så är det, exempelvis, med begreppet sanning.

Snyder-Tyranni-Albert-Bonniers-FörlagTimothy Snyder är professor i historia vid Yale University. Han har mottagit en rad amerikanska priser för sina grundliga och initierade skildringar av europeisk 1900-talshistoria. I sin senaste bok ”Om tyranni” drar han tjugo lärdomar från 1900-talet. Boken skrevs i samband med och efter det senaste presidentvalet i USA. Ett av hans kapitel handlar om sanningen och Snyder menar att det är nödvändigt att ”tro på sanningen”.

”Att misstro fakta är att misstro friheten. Om ingenting är sant kan ingen kritisera makten: det finns ingen grund för att göra det. Om ingenting är sant är allt bara ett spel. Den fetaste plånboken bekostar de mest bländande strålkastarna.”

Detta ger att relativism – i form av såväl värde- som sanningsrelativism – leder till ofrihet. För om allt plötsligt är ”sant” kommer till slut ingenting att vara sant. När mänskligheten utvecklat det atomistiska och individualistiska så långt, kommer ingen längre att vilja lyssna på något annat än det som bekräftar den egna ”sanningen”; de egna känslorna eller den egna världsbilden. Man vänder, som Snyder skriver, verkligheten ryggen.

”Du underkastar dig tyranniet när du inte vill se skillnaden mellan vad du vill höra och vad som faktiskt är sant. Att vända ryggen åt verkligheten kan kännas naturligt och behagligt, men resultatet är att du upplöses som individ, och då faller alla politiska system som vilar på individualism.”

Snyder nämner i kapitlet om sanningen Victor Klemperer. Han föddes i nuvarande Gorzów Wielkopolski i Polen och var författare, litteraturvetare och romanist. Kanske mest känd för sina dagböcker från nazitiden.

”Ord kan vara som mycket små arsenikdoser: de sväljs helt obemärkt, de tycks inte ha någon verkan men efter ett tag verkar giftet ändå.” (Victor Klemperer)

Klemperer och andra iakttagare av totalitarismen har konstaterat att sanningen dör på fyra sätt. Den fjärde, skriver Snyder, är ”malplacerad tro. I den ingår sådana självförgudande anspråk som presidenten reste när han sade att ’jag är den ende som klarar det’ eller ’jag är er röst’. När tron stiger ner från himlen till jorden på detta sätt blir det ingen plats över för de små sanningarna som vårt eget omdöme och våra egna erfarenheter lär oss.”

”När sanningen väl hade fått orakelkaraktär och inte vilade på fakta spelade bevismaterial ingen roll. ’Att förstå är meningslöst, man måste tro. Jag tror på Führern.’”

”Fascisterna hade ingenting till övers för den dagliga tillvarons små sanningar, de älskade slagord som lät som en ny religion och föredrog kreativa myter framför historia eller journalistik. De använde nya medier, på den tiden radion, till att bygga upp ett trumsmatter av propaganda som väckte känslor innan någon hann kontrollera fakta. Och nu som då förväxlar många människor tron på en tungt belastad ledare med sanningen om den värld vi alla delar.”

Snyder tar 1900-talets värsta ideologier som exempel och låter vår egen samtid speglas i hur dessa tyranner och diktaturer kunde växa fram. Men han stannar inte vid nazism och fascism utan hänger samtidigt upp kommunismen som en jämbördig kandidat att vara värst i klassen. En särskild varningsklocka menar han – helt korrekt – är den tid som i mycket liknar 1900-talets första årtionden vi själva lever i och som kommit att kännetecknas som tiden efter sanningen. Postsanningen, skriver Snyder, är prefascism.

Försvara institutionerna

Ett nödvändigt för att skydda sig mot tyranni är att hålla fast vid och försvara institutionerna. ”Det är institutionerna som hjälper oss att bevara vår anständighet. De behöver också vår hjälp. Tala inte om ’våra institutioner’ om du inte gör dem till dina genom att handla på deras vägnar. Institutioner skyddar inte sig själva. De faller en efter en såvida inte var och en försvaras från första början. Välj alltså en institution som ligger dig varmt om hjärtat – en domstol, en tidning, en lag, en fackförening – och ställ dig på dess sida.”

Kanske skall vi ta detta till efterrättning när de myndigheter som är satta att försvara oss: Polis och Försvarsmakt, kommer på tal. Att ställa sig själv frågan om det är ”min Polis” eller ”mitt försvar” kan kanske nyansera debatten. Därmed inte sagt att det (säkert) inte finns förhållanden som kan förbättras i såväl organisation som enskilda myndighetsutövare. Men vad händer den dagen opinionen påverkats så på djupet att ingen längre sympatiserar med tanken att vi behöver såväl polis som en försvarsmakt.

”Vi utgår gärna från att institutionerna automatiskt ska motstå även de mest direkta angrepp. Det var just det misstag som vissa tyska judar begick rörande Hitler när nazisterna hade bildat regering.”

”Det var uppfattningen bland många förnuftiga människor 1933, precis som det är uppfattningen bland många förnuftiga människor i dag. Misstaget ligger i att tro att härskare som kommer till makten med hjälp av institutioner inte an förändra eller förstöra just de institutionerna, ens när det är exakt vad de har sagt sig ämna göra. Ibland är det verkligen revolutionärernas avsikt att ödelägga institutionerna på en gång. Det var vad de ryska bolsjevikerna gjorde. Ibland saknar institutioner livsduglighet och funktion och har förvandlats till en skenbild av vad de varit en gång i tiden, och därmed förstärker de nyordningen i stället för att motarbeta den. Det var vad nazisterna kallade ’Gleichschaltung’, likriktning av staten och partiet.”

Robespierre_exécutant_le_bourreau
Teckning visande Robespierre giljotinera skarprättaren efter att denne giljotinerat alla andra.

Institutioner är inte enbart statliga myndigheter. Som Snyder skriver kan det handla om, exempelvis, en tidning eller en ideell förening. Eller monarkin. En institution är något varaktigt och stabilt; något som åtnjuter tillit och auktoritet. Helt enkelt en samhällets upprätthållare. Kyrkan är en institution och kanske ett av de tydligaste exemplen på hur den politik som förts under inte minst 1900-talet för att bryta ner väl beprövad erfarenhet och tradition har verkat. Kyrkan i Sverige övertogs som institution av den världsliga makten efter reformationen och i år, fem hundra år senare, fastslogs åter att ”majoritetssamfundet Svenska kyrkan” är en politisk maktapparat, skild från den egentliga institutionen.

Att ha kontroll och makt är för den postmodernistiska ideologin viktigare än sanning. Ingen trodde väl på allvar att människan var så svag för lögnen i en tid – vår tid – som är så upplyst.

Vi har mycket att lära om, från och ur den tid som har passerat. Det är där vi finner erfarenheter. Såväl avskräckande exempel och de väl beprövade.

Franciskus Urban

 

”Moraliskt rätt att den västerländska civilisationen går under”

”No one can look at the history of Western civilization during the present century without feeling dismayed at the spectacle of what modern man has done with his immense resources of new knowledge and new wealth and new power.” (Christopher Dawson, ‘The Recovery of Spiritual Unity’ i Christianity and European Culture, 1998, sid 232)

Den brittiske oberoende forskaren i kulturhistoria och kristendom, Christopher Dawson, som dog 1970, skriver detta någon gång i mitten på 1900-talet. Han är skarp i sin kritik över hur den västerländska civilisationen utvecklats. Det är, skriver han, ett spektakel som utspelar sig. Och det trots de enorma resurser vi har i form av ny kunskap, rikedom och makt.

Allt för få lyssnade till Dawson då. Och när vi idag, århundradet efter, konstaterar att det sannerligen inte har blivit bättre har vi ett ännu tyngre lass att hantera. Det är hög tid att lyssna till de tänkare som idag arbetar i Dawsons efterföljd. De saknas sannerligen inte men problemet är det samma som då: Hur får man människor att ta till sig kunskap och använda den för att återupprätta den västliga civilisationen?

Saken är den att det inte bara handlar om kunskap. Vi har aldrig ägnat så mycket tid åt utbildning; aldrig haft så mycket kunskap som idag. För att förändra den destruktiva utvecklingen behöver vi, som individer och samhälle, gå djupare. I grund och botten är krisen för den västerländska civilisationen spirituell. Det är en moralisk kris och det är en troskris. Dawson skriver i samma essä:

”Whatever may be the ultimate cause of this crisis, it is certain that it is a spiritual one, since it represents the failure of civilized man to control the forces that he has created. It is due above all the loss of common purpose in Western culture and the lack of a common intelligence to guide the new forces that are changing human life. Yet this failure is certainly not due to the neglect of education in modern society. No civilization in history has ever devoted so much time and money and organization to education as our own. And it is one of the most tragic features of the situation that our failure has been the failure of the first society to be universally educated, one which had been subjected to a more systematic and completely national education than any society of the past.” (Christopher Dawson, ‘The Recovery of Spiritual Unity’ i Christianity and European Culture, 1998, sid 233)

Nutida inspiratörer och sanningssägare

Dawson har gått ur tiden men hans arbete och texter lever kvar. Men det finns faktiskt nu levande personer vi har tillgång till. Till och med i lättillgänglig massmedial form. Senast igår intervjuades historikern Timothy Snyder i programmet Skavlan (Säsong 18, avsnitt 2). Han är aktuell med boken Om tyranni (vilken vi kommer att återkomma till här på GID) och började att prata om sanning och att det är ytterst viktigt att ”tro på sanningen”. Fascismen, menade han, slog ut sanningen genom ett karismatiskt förhållande mellan ledare och folk. Kommunismen dödade sanningen genom utopiska drömmar. Nutidens tyrann slår ut sanningen med lögn, desinformation och cynism, sade Snyder och hintade åt den nutida ryska regimen.

Snyder relaterade också till de många och högljudda samtidskritikerna vi har runt oss. Men, menade han, ”att vara i opposition är inte alltid att bara negera, utan att faktiskt tänka. Den som ständigt negerar och kritiserar har inte tid för att tänka”. Viktigt är det med eftertanke och att ägna sig åt ”något så omodernt som att läsa böcker”.

Ett annat exempel på lättillgängligt material är det andra avsnittet av en intervju med Paul Lillrank som sändes idag (lördagen den 23 september). Han är doktor i sociologi och professor vid Aalto universitet i Finland. Lillrank är även återkommande krönikör i Hufvudstadsbladet.

Ingången i intervjun är ”snällismen” och ”den banala godheten” och varifrån de kommer. Frågan ställs varför den har slagit rot i just Sverige? Lillrank tar sin utgångspunkt i Jonathan Haidt som är socialpsykolog och professor i etiskt ledarskap vid New York University. Han har en teori om moralen som bestående av fem grundpelare: Att värna de svaga, rättvisa, lojalitet mot sin grupp, hierarki och auktoritet samt känslan för vad som är heligt och orent.

Morals-and-ethicsDen tes Lillrank har är att västerlandet, sedan 50-talet och i takt med att välfärdssamhället etablerades, inte längre ansåg sig behöva de fyra moraliska grundpelare som rör människans överlevnad. Kvar var bara den biologiskt betingade moraliska pelaren att värna de svaga. Den är biologiskt betingad för att det i grund handlar om nyfödda barn, men har nu på grund av att de övriga fyra pelarna inte längre behövs förvandlats till den enda moraliska grunden. Moral idag, menar han, går enbart ut på att värna de svaga grupperna och individerna. Detta har skapat en ”snällism” och en ”banal godhet” och därmed ett mycket smalt moraliskt register där den inlärda [och överförda] moralen tynar bort.

Lillrank menar att detta är orsaken till hur, exempelvis, vuxna män som kommer till Sverige anses vara barn. För barn är skyddsvärda. Ett annat exempel är sexuella minoriteter som är en svag grupp och därför måste ha hjälp.

Med samma moral kan vi därför också höra hur pedofili jämförs med depression och ADHD vilket leder till att ännu en ”svag grupp” har skapats och vi därför känner oss moraliskt förpliktigade att tycka synd om pedofiler:

”Prof Derek Perkins is a consultant forensic psychologist and has set up treatment programmes for sexual offenders: ’It’s a recognised mental disorder and it’s something that people don’t choose to have. It’s a condition in the same way that someone might have depression or ADHD’” (BBC, 11 september 2017)

Lillrank pratar också om ”den vite mannens börda” och syftar på kolonialism och historiens korståg. Det skapar en undermedveten känsla att ”den västerländska civilisationen är ond” och att det därför är ”moraliskt rätt att den västerländska civilisationen skall gå under”.

Denna moraliska förskjutning; att moral bara handlar om att värna och hjälpa svaga är också, menar Lillrank, förklaringen till att Svenska kyrkan är så positiv till islam. Han förklarar detta med att Svenska kyrkan ”desperat försöker göra sig nyttig för den världsliga makten” och ”eftersom snällismen är rådande, vill Svenska kyrkan vara bäst i klassen” och blir därmed ”den mest extrema snällisten”.

Förhållandet till islam hänger också ihop med att Svenska kyrkan tappat tron till sig själv. Man har ingen vision om sin egen teologi etcetera utan är ”ett tomt skal” säger Lillrank. Samtidigt hyser man en ”pervers beundran” för islam eftersom dess imamer fortfarande tror att de har något att komma med. Lillrank menar att ”den moralbärare som [svenska] kyrkan skulle kunna vara, bara är ett tomt skal”.

Se hela intervjun här:

Ytterligare ett exempel på nutida tänkare som vänder sig mot den rådande postmodernistiska hegemonin är britten Sir Roger Scruton. Han är filosof och har gjort sig känd som försvarare av den västerländska kulturen och då inte minst, som estet, den arkitektoniska modernismen.

I ett radioinslag på BBC säger han bland annat att ”det europeiska samhället, i hög takt dumpar sitt kristna arv och har inte funnit något att ersätta det med, mer än mänskliga rättigheter.

– ”European society”, says Sir Roger Scruton, ”is rapidly jettisoning its Christian heritage and has found nothing to put in its place save the religion of human rights”.

Lyssna på inslaget här: http://www.bbc.co.uk/programmes/b092gkks

Så, vad kan vi lära av allt detta?

Vad denna enkla översikt visar är hur lättillgänglig kunskapen om alternativet till den utveckling vi ser är. Den sätter också fingret på hur viktigt det är med moraliska diskussioner samt att vi är i behov av att återta hela det moraliska registret. Vi förstår samtidigt vilken enormt viktig del Kyrkan har i civilisationsbygget. Tack och lov finns det alternativ till det Lillrank pratar om, som kan matcha islam och dess imamer. Vad vi också lär oss är att arbetet med Gammalkatolsk idédebatt ges såväl luft under vingarna som rätt i den kamp vi ser oss som en del i. För som Christopher Dawson skriver:

-”Whatever may be the ultimate cause of this crisis, it is certain that it is a spiritual one, since it represents the failure of civilized man to control the forces that he has created.”

Ett första steg är att faktiskt förstå att vi som lever nu inte har någon skuld i kolonialismen. Det finns ingen ”vit mans börda”, utan vi som lever i Europa och västvärlden har en rätt till vår historia och kultur. Och rätten att värna den. Det är vår moraliska skyldighet för att överleva.

Franciskus Urban