Tagg: tradition

Våga stå emot när det pratas om Halloween!

Om någon berättade för dig att det fanns en tid då människor bokstavligt talat och på allvar satt hemma i stugorna, livrädda för att de avlidna familjemedlemmarna skulle komma tillbaka och störa friden; att de över huvud taget inte vågade sig ut utan tände lyktor för att hålla döden på avstånd. Då hade du säkert skakat på huvudet och tyckt det var lite knasigt. Men om man idag, på bred front, inför en ”tradition” som bygger på just den föreställningen, då är det inte många som höjer på ögonbrynen. Det kallas Halloween.
Fortsätt läsa ”Våga stå emot när det pratas om Halloween!”

VARNING för starka bilder. Om det kollektiva självskadebeteendet.

Allt tycks gå allt snabbare och bli allt ytligare, samtidigt som vi är i behov av fördjupning och allvar.

I det politiska livet, som i det känslomässiga, moraliska och andliga går allting allt fortare. Det verkar vara en aldrig avtagande tempoökning där den som yttrar sig ännu rappare, ytligare och hårdare än föregående, tycks stå som segrare. I alla fall för stunden. Eller sekunden. För konsekvensen blir att också tiden som någon lyssnar; stunden på toppen och segrarna blir allt kortare. Framgångens sötma tar allt mer formen av kemiskt framställt sötningsmedel. Och det går samma väg som sötningsmedel i kroppen: det mesta kastas ut som urin men tillräcklig mängd kvarstannar och främjar cancer.

SelfharmarmEn människa har olika strategier för att hantera ångest och sådant som är obehagligt. De strategier som används kallas försvarsmekanismer. Det finns mer eller mindre skadliga. Att skoja bort en situation, exempelvis, är en försvarsmekanism – ett sätt att hantera ångest eller något obehagligt. Värre konsekvenser kan exempelvis bortförklaringar få. Eller att föra över sina egna tillkortakommanden (eller sin egen ångest) på andra, så kallad förskjutning. I riktigt allvarliga tillstånd av ångest kan människan ta till självskadebeteenden; helt enkelt börja skada sig själv för att dämpa ångest. Exempel på kända självskadebeteenden är att skära sig i armarna, utsätta sig för risker eller sexuella handlingar.

Kan ett samhälle, så att säga kollektivt, drabbas av ångest? Frågan är intressant, menar jag. I synnerhet som det i kölvattnet av postmodernismen nu inte kan vara på annat vis än att samhället ägnar sig åt ett kollektivt självskadebeteende!

Hur yttrar sig detta kollektiva, självdestruktiva beteende? Låt oss se på hur en individ som fastnat i självskadebeteende resonerar. För det första är det aldrig rationellt; det är alltid känslomässigt rotat. För det andra finns sällan en sjukdomsinsikt. För det tredje ägnas stor del av tiden åt förnekelse; att dölja skador och att bortförklara. För det fjärde finns, på grund av avsaknad av sjukdomsinsikt, ingen vilja att be om hjälp. Även om det skadliga beteenden i sig kan vara ett rop på hjälp…

Så till den kollektiva, samhälleliga dimensionen. Det så kallade moderna förhållandet till synen på sexualitet, kön och (i det sammanhanget) normbrytande, det är inte förankrat i rationalitet eller beprövad erfarenhet. Det är, tvärt om, baserat i känslomässiga argument som grundar sig i en förvrängd syn på individualitet och frihet. Är samhället, som kollektiv, i besittning av sjukdomsinsikt? Har det gjorts någon konsekvensanalys rörande vad som händer med barn som ännu inte fyllt tio år men som uppmuntras att, exempelvis, ifrågasätta det kön man föddes med? När så detta ifrågasätts och då det publiceras forskning som tydligt visar på det skadliga i detta, bortförklaras det med känslomässiga, politiska och maktrelaterade motargument. Och, slutligen, är det så att även om den tysta majoritet som menar att utvecklingen är på fel väg inte protesterar eller ber om hjälp, då kan vi i sanning tala om ett klassiskt medberoendeskap.

Det handlar inte bara om så kallade könsnormer. Alla områden som rör traditioner och moral är berörda. För att inte tala om hur myndighetspersoner, politiker och andra offentliga makthavare hanterar sina uppdrag. Exemplen är många inte minst på senare tid i fråga om rikets säkerhet, sjukvård och skola. Mycket försvinner i glömskans urinpöl. Men kvar är mycket som är cancerogent.

Jag tror faktiskt att man med fog kan tala om ett kollektivt självskadebeteende. Om än inte kliniskt så i alla fall bildligt. Hur som menar jag att det räcker för att ta saken på allvar. Den som lider av svårigheter att hantera sin ångest – vare sig det handlar om att skratta åt eländet (försvarsmekanismer) eller självskadebeteende – är i behov av hjälp. Och det förtjänas hjälp. Både för enskilda individer och vår västerländska civilisation.

Vad som nu, på allvar, måste till är en förståelse för att det behövs allvar, djup och eftertänksamhet. Det är mycket hög tid att ta en lång titt i backspegeln för att lära av hur och med vilken möda våra förfäder en gång byggde det Europa vi nu (förlåt språket) pissar på. Det finns helt enkelt varken respekt eller kärlek i det. Varken för historien eller våra efterkommande.

Franciskus Urban

 

Ungdom är ingen merit

Carl Hamilton skrev 2004 boken Det infantila samhället. Baksidestexten ger en kort beskrivning av innehållet och sammanfattar det problem han vill ta sig an:

”Barnen får inte längre vara barn utan hetsas att bli vuxna. Föräldraskapet har tagits över av kompisgäng och en infantil massmediakultur medan de vuxna är upptagna av att leta efter evig ungdom. Resultatet är ett samhälle i sönderfall. Stressjukdomar, missbruk och självmordsförsök bland barn och tonåringar ökar dramatiskt. Det infantila samhället rör en ödesfråga: demokratin behöver ansvarskännande medborgare. Men – vem skall fostra dem?” (Det infantila samhället, 2004, Prisma förlag)

Det är snart femton år sedan och jag minns timmarna av samtal med författaren då han skrev på boken. Nästan femton år sedan och redan då pratades om massmediakultur. Det var då, vårvintern 2004, då vi hade våra samtal, som Facebook grundades. Lite visste vi då om vad som skulle komma. På många sätt är samhället av idag olikt det som var då. Och av det Hamilton formulerar som problem: stress, mental hälsa etcetera har inte blivit nämnvärt bättre. Klimatet är ett annat och vad avser demokratin tycks det också gunga under fötterna. Var det under detta dryga decennium som ’ungdom’ skulle komma att ses som en merit i sig?

Vad är ungdom?

Ungdom, på engelska adolescence (från latinets adolescere som betyder ’att växa upp’) är en genomgångsfas i livet. En djupare förståelse av begreppet är avhängigt olika perspektiv som innefattar psykologi, biologi, historia, sociologi, utbildning och antropologi. Inom alla dessa fält betraktas ungdom som en genomgångsfas mellan barndom och det vuxna. Meningen med ungdomen kan sägas vara en tid av preparation för vuxenlivet. Ungdomstiden består av flera faser så som utbildning, övande, anställning och arbetslöshet lika väl som övergång från en livsmiljö till en annan. (Wikipedia)

Bakvänd tradition

Med synen att ungdom och ungdomlighet äger högt meritvärde, det vill säga är något eftersträvansvärt och ett mål i sig, följer att det mänskligheten alltid har ägnat sig åt, tradition; att tradera, vidareföra från en generation till en kommande, är satt ur spel. Idag förutsätts den äldre generationen ta till sig allt det som är nytt (och obeprövat). Och det handlar inte bara om teknik och ny innovation utan lika mycket om sedvänjor, goda exempel och moral.

Ett i dessa tider aktuellt och på sina håll infekterat exempel är sommarens alla ”Prideparader”. Här har en mycket stark lobby på relativt kort tid lyckats sätta HBTQ-rörelsens frågor högt på agendan under paroller som ”allas lika värde” och ”friheten att älska vem man vill”. Men med handen på hjärtat, hur många hade för bara femton år sedan ställt upp på att bryta de (i positiv mening) mycket gamla normerna där den traditionella familjebildningen är förutsättningen för goda värderingar, mental hälsa och demokratisk utveckling?

Det är djupt tragiskt att idag se de generationer som föddes på 30- och 40-talen helt okritiskt böja sig för den oreflekterade och aningslösa (ungdomliga) nedmontering av samhällets grundläggande fundament som idag sker i namnet av ”allas lika värde”. Vad hände med den ännu djupare värdigheten?

Myten om ungdomens källa bottnar i sökandet efter evigt liv. Men det är ett fåfängt sökande som leder till att samhället drunknar i sina egna vätskor. För den ungdomens källa som söks existerar inte. Den är just bara en myt.

Dags att värdera ålder, klokskap och vishet högre

Eftersom ungdom, som vi har sett, egentligen inte är något annat än ett puppstadium ter det sig lite märkligt att det äger så högt meritvärde. Som vore det ett mål i sig att inte vara flygfärdig. Det ligger så klart ett ekonomiskt värde i den ungdomliga rastlösheten; i att aldrig vara nöjd. Ungdomen är, så att säga, den perfekta konsumenten. För vad som är önskvärt hos en konsument är just att aldrig bli nöjd; att alltid vilja ha mer. Detta är en sida av att ungdom blivit ny norm. För ”marknaden” vill ha det så.

En annan sida är bekvämligheten. Kanske den viktigaste orsaken till den äldre generationens låt-gå-mentalitet. Man har helt enkelt haft det så bekvämt och ekonomiskt stabilt (i relativa termer) att det varit lättare att falla in i det ungdomliga konsumtionsmönstret. Lägg därtill den verbala och politiska utvecklingen som gjort att alla som sätter sig på tvären fått ta emot mer än lovligt mycket obekväm kritik. I detta har sociala medier spelat en avgörande betydelse. Inte minst Facebook med sina knappa femton år på nacken.

Det är intressant att i ljuset av allt detta ta en titt på åldersstrukturen i vårt land. Och med den för ögonen (SCB, befolkningspyramiden) är det mycket lätt att konstatera att den äldre delen av befolkningen med överväldigande majoritet är fler än den grupp som kallas ungdom. Det hade alltså inte varit någon match att sno utvecklingen tillbaka till en sansad hastighet och med väl beprövat innehåll.

Nymphalis_io_Luc_ViatourEtt och annat obekvämt glåpord får man säkert räkna med på vägen. Och kanske en och besviken tonåring med. Men ingen lovade att det skulle vara enkelt att föra traditionen vidare eller att dana en ny väl fungerande generation. Jag tar gärna täten.

Samtidigt ingår det med naturlighet i puppstadiet (ungdomen) att helt enkelt vänta på sin tur. Alla kan nämligen en dag, med en levande tradition; med sunda normer, utvecklas till vackra, flygfärdiga fjärilar. Det är väl beprövat och det är så det en gång skapades.

Franciskus Urban

Du som inte läser borde läsa detta

”Forskare: Människor som inte läser böcker är smartare”. För inte så länge sedan var det många som uppmärksammade denna rubrik i Göteborgsposten och tog den till intäkt för att inte läsa. Många delade artikeln i sociala medier. Ironiskt nog handlade artikeln om något annat och bevisade i sig själv att det är många som faktiskt inte läser. En studie, får vi veta, ”visar att 59 procent av alla artiklar som sprids i sociala medier delas utan att läsas.”

Vill man inte ha svar?

Inte sällan möter jag i min tjänst människor som, i epost eller på Facebook, ställer frågor om kyrka, tro och kristen lära. Många gånger hänvisar jag i mina svar till texter genom att sända länkar till dessa, alltså till befintliga texter där frågorna besvaras. Hur många som läser vet jag inte, men av en del följdfrågor förstår jag att man inte har läst de texter som, de facto, är svar på ställda frågor.

Det finns säkerligen flera anledningar till att många inte läser: tidsbrist och ointresse, men också oförmåga. Men bara det faktum att man inte läser, är – på allvar! – djupt oroande. Det handlar så klart inte bara om dem jag möter; de frågor jag får. Detta är ett generellt problem som är långt viktigare att ta itu med än exempelvis genusförvirring, könsneutrala toaletter eller patriarkala strukturer. Frågan om läsning och läsförståelse är avgörande för om människor skall ha tillgång till samhället. Genom att inte läsa ställer man sig själv utanför kunskap. Att inte läsa får som konsekvens att man avhänder sig inflytande och den makt som demokratin bygger på, nämligen informerade och engagerade medborgare. ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”, som det heter i regeringsförklaringen, en av våra grundlagar.

Betydelsen av läsandet förstods och ledde på 1960-talet fram till bildandet av Centrum för lättläst (LL-stiftelsen) som hade i uppdrag att främja läsande och ge ut lättlästa böcker och nyheter till gagn för alla som har svårigheter att läsa. Man förstod vikten av att ha tillgång till kunskap och information för att kunna hävda sitt medborgarskap.

Tyvärr konstaterar jag att Centrum för lättläst är nedlagd. Verksamheten ingår idag i Myndigheten för tillgängliga medier (sic.) vars vision är ”ett samhälle där alla medier är tillgängliga”. En glidning sker här från läsande av text till att konsumera enklare budskap via olika medier.

Vi ser här en oerhört tydlig trend. Fler väljer bort läsandet till förmån för snabba enkla budskap och förklaringar, gärna förmedlade i form av bild och filmsekvenser. Ögonblicksbilder och korta fakta utan sammanhang, i avsaknad av såväl djup som analys. Och frågan vi alla; du och jag, måste ställa är hur den som inte läser skall kunna göra analysen själv?

Ett maktmedel

Med bilder blir det också lättare att tala till människors känslor. Genom bildbaserade medier stöps samhället om till att bestå av irrationella och känslostyrda mediekonsumenter. Sådana är mycket lättare att hantera än kritiskt tänkande, etiskt orienterade och i tradition rotade individer.

Litteraturprofessorn Marshall McLuhan hade säkert ingen aning om hur rätt han skulle få då han redan 1964 myntade begreppet ”mediet är budskapet”.

Om vi blickar tillbaka finns flera varningslampor i litteraturen. Karin Boye skrev 1940, med inspiration hämtad från samhällsutvecklingen i såväl Tyskland som Sovjetunionen innan andra världskriget, boken ”Kallocain: Roman från 2000-talet”. Det är en dystopisk bok i orwelliansk anda, väl värd att läsas. Faktum är att den absolut ingår bland de klassiker man bör ha läst.

Här kan du inhandla boken för en billig peng. Den finns (förhoppningsvis) även på ditt närmsta bibliotek.

Hur ser framtiden ut?

Av statistiken att döma ser det inte ljust ut avseende läsande och läsförståelse. Andelen elever i årskurs nio med grundläggande eller högre läsförståelse har, mellan åren 2000 och 2012, sjunkit dramatiskt. För flickor har antalet gått ner från 92 till 86 procent. För pojkar är andelen ännu lägre: Bara 77 procent kan tillgodogöra sig text. Hela tabellen finns här.

Den som till äventyrs tror att läsförståelsen kommer att öka genom att vi fortsätter motverka läsandet lurar sig själv å det grövsta. Alternativt har bristande förståelse för vikten och värdet av läsande och läsförmåga. Resultatet av denna trend är att människor, exempelvis, accepterar sådant som en kollega till mig i huvudstaden berättade, att Stockholms stad förklarar den undermåliga snöröjningen med att ”det tar tid att få bukt med snöpatriarkala strukturer.”

Franciskus Urban