Tagg: upplysning

Om tyranni – att lära om, från och ur det som passerat

NY LITTERATUR: ”Om tyranni – tjugo lärdomar från tjugonde århundradet” av Timothy Snyder (Albert Bonniers förlag, 2017).

Mottot här på Gammalkatolsk idédebatt är ”det väl beprövade är ännu möjligt”. Det väl beprövade är alltid kopplat till tid som passerat. Ingenting som testas idag eller kommer att testas kan kallas beprövat. Även begreppet tradition har en koppling till förfluten tid. Men såväl ’beprövad erfarenhet’ och ’tradition’ syftar framåt. Det väl beprövade är något väl fungerande; något som är värt att lämna vidare. Trots kopplingen till förgången tid äger erfarenhet giltighet i det kommande. Faktum är att det är först idag och i framtiden som erfarenhet kommer till sin rätt. Likaså handlar tradition till stor del av att vidareföra det goda till kommande generationen.

Tro på sanningen

Problemet i en tid då allt som är beprövat och andas tradition ses på med oblida ögon; som, i värsta fall, något ont, är att mycket gott raderas och faller i glömska. Så är det, exempelvis, med begreppet sanning.

Snyder-Tyranni-Albert-Bonniers-FörlagTimothy Snyder är professor i historia vid Yale University. Han har mottagit en rad amerikanska priser för sina grundliga och initierade skildringar av europeisk 1900-talshistoria. I sin senaste bok ”Om tyranni” drar han tjugo lärdomar från 1900-talet. Boken skrevs i samband med och efter det senaste presidentvalet i USA. Ett av hans kapitel handlar om sanningen och Snyder menar att det är nödvändigt att ”tro på sanningen”.

”Att misstro fakta är att misstro friheten. Om ingenting är sant kan ingen kritisera makten: det finns ingen grund för att göra det. Om ingenting är sant är allt bara ett spel. Den fetaste plånboken bekostar de mest bländande strålkastarna.”

Detta ger att relativism – i form av såväl värde- som sanningsrelativism – leder till ofrihet. För om allt plötsligt är ”sant” kommer till slut ingenting att vara sant. När mänskligheten utvecklat det atomistiska och individualistiska så långt, kommer ingen längre att vilja lyssna på något annat än det som bekräftar den egna ”sanningen”; de egna känslorna eller den egna världsbilden. Man vänder, som Snyder skriver, verkligheten ryggen.

”Du underkastar dig tyranniet när du inte vill se skillnaden mellan vad du vill höra och vad som faktiskt är sant. Att vända ryggen åt verkligheten kan kännas naturligt och behagligt, men resultatet är att du upplöses som individ, och då faller alla politiska system som vilar på individualism.”

Snyder nämner i kapitlet om sanningen Victor Klemperer. Han föddes i nuvarande Gorzów Wielkopolski i Polen och var författare, litteraturvetare och romanist. Kanske mest känd för sina dagböcker från nazitiden.

”Ord kan vara som mycket små arsenikdoser: de sväljs helt obemärkt, de tycks inte ha någon verkan men efter ett tag verkar giftet ändå.” (Victor Klemperer)

Klemperer och andra iakttagare av totalitarismen har konstaterat att sanningen dör på fyra sätt. Den fjärde, skriver Snyder, är ”malplacerad tro. I den ingår sådana självförgudande anspråk som presidenten reste när han sade att ’jag är den ende som klarar det’ eller ’jag är er röst’. När tron stiger ner från himlen till jorden på detta sätt blir det ingen plats över för de små sanningarna som vårt eget omdöme och våra egna erfarenheter lär oss.”

”När sanningen väl hade fått orakelkaraktär och inte vilade på fakta spelade bevismaterial ingen roll. ’Att förstå är meningslöst, man måste tro. Jag tror på Führern.’”

”Fascisterna hade ingenting till övers för den dagliga tillvarons små sanningar, de älskade slagord som lät som en ny religion och föredrog kreativa myter framför historia eller journalistik. De använde nya medier, på den tiden radion, till att bygga upp ett trumsmatter av propaganda som väckte känslor innan någon hann kontrollera fakta. Och nu som då förväxlar många människor tron på en tungt belastad ledare med sanningen om den värld vi alla delar.”

Snyder tar 1900-talets värsta ideologier som exempel och låter vår egen samtid speglas i hur dessa tyranner och diktaturer kunde växa fram. Men han stannar inte vid nazism och fascism utan hänger samtidigt upp kommunismen som en jämbördig kandidat att vara värst i klassen. En särskild varningsklocka menar han – helt korrekt – är den tid som i mycket liknar 1900-talets första årtionden vi själva lever i och som kommit att kännetecknas som tiden efter sanningen. Postsanningen, skriver Snyder, är prefascism.

Försvara institutionerna

Ett nödvändigt för att skydda sig mot tyranni är att hålla fast vid och försvara institutionerna. ”Det är institutionerna som hjälper oss att bevara vår anständighet. De behöver också vår hjälp. Tala inte om ’våra institutioner’ om du inte gör dem till dina genom att handla på deras vägnar. Institutioner skyddar inte sig själva. De faller en efter en såvida inte var och en försvaras från första början. Välj alltså en institution som ligger dig varmt om hjärtat – en domstol, en tidning, en lag, en fackförening – och ställ dig på dess sida.”

Kanske skall vi ta detta till efterrättning när de myndigheter som är satta att försvara oss: Polis och Försvarsmakt, kommer på tal. Att ställa sig själv frågan om det är ”min Polis” eller ”mitt försvar” kan kanske nyansera debatten. Därmed inte sagt att det (säkert) inte finns förhållanden som kan förbättras i såväl organisation som enskilda myndighetsutövare. Men vad händer den dagen opinionen påverkats så på djupet att ingen längre sympatiserar med tanken att vi behöver såväl polis som en försvarsmakt.

”Vi utgår gärna från att institutionerna automatiskt ska motstå även de mest direkta angrepp. Det var just det misstag som vissa tyska judar begick rörande Hitler när nazisterna hade bildat regering.”

”Det var uppfattningen bland många förnuftiga människor 1933, precis som det är uppfattningen bland många förnuftiga människor i dag. Misstaget ligger i att tro att härskare som kommer till makten med hjälp av institutioner inte an förändra eller förstöra just de institutionerna, ens när det är exakt vad de har sagt sig ämna göra. Ibland är det verkligen revolutionärernas avsikt att ödelägga institutionerna på en gång. Det var vad de ryska bolsjevikerna gjorde. Ibland saknar institutioner livsduglighet och funktion och har förvandlats till en skenbild av vad de varit en gång i tiden, och därmed förstärker de nyordningen i stället för att motarbeta den. Det var vad nazisterna kallade ’Gleichschaltung’, likriktning av staten och partiet.”

Robespierre_exécutant_le_bourreau
Teckning visande Robespierre giljotinera skarprättaren efter att denne giljotinerat alla andra.

Institutioner är inte enbart statliga myndigheter. Som Snyder skriver kan det handla om, exempelvis, en tidning eller en ideell förening. Eller monarkin. En institution är något varaktigt och stabilt; något som åtnjuter tillit och auktoritet. Helt enkelt en samhällets upprätthållare. Kyrkan är en institution och kanske ett av de tydligaste exemplen på hur den politik som förts under inte minst 1900-talet för att bryta ner väl beprövad erfarenhet och tradition har verkat. Kyrkan i Sverige övertogs som institution av den världsliga makten efter reformationen och i år, fem hundra år senare, fastslogs åter att ”majoritetssamfundet Svenska kyrkan” är en politisk maktapparat, skild från den egentliga institutionen.

Att ha kontroll och makt är för den postmodernistiska ideologin viktigare än sanning. Ingen trodde väl på allvar att människan var så svag för lögnen i en tid – vår tid – som är så upplyst.

Vi har mycket att lära om, från och ur den tid som har passerat. Det är där vi finner erfarenheter. Såväl avskräckande exempel och de väl beprövade.

Franciskus Urban

 

Den förblindande likhetsivern

Hur vill du ha samhället i framtiden? Hur vill du att det skall fungera, för dig och dina efterlevande? Vill du att samhället skall grunda sig på islams tolkning av exempelvis rättsmedvetande och religionsutövning? Om inte så är det du som måste handla så att det inte blir verklighet.

Jag vill redan nu bekräfta att detta låter hårt och ”förenklat”. Verkligheten är mer komplex (vilket i sig är ett problem eftersom det är svårt att överblicka vad som sker). Därför behövs ibland en karg och förtätad bild. Jag vill samtidigt föregripa eventuell kritik och understryka att denna text inte har till syfte att hetsa eller uppmana till handgriplig aktivism, men väl förändringar i tanke och handling. Det jag vill belysa och i den mån jag kan även bidra till är vad vi som människor och samhälle kan (bör) göra för att räta upp situationen. Eller rädda den, om du vill.

Fiktion eller verklighet?

Michel Houellebecq skriver i sin idéroman Underkastelse (2015) om en nära framtid i Frankrike där Muslimska broderskapet får makten i allmänna val med stöd från såväl socialisterna som de borgerliga partierna. Det som sägs vara en myt besannas och den nya regimen inför sharialagar i landet. Boken är väl värd att läsas. Mycket av innehållet är igenkännbart från utvecklingen här hemma i Sverige. En av Houellebecqs förtjänster är att faktiskt diskutera skeendena utifrån trosuppfattningar, något som knappt låter sig göras här hemma men som är ett måste. I boken talas om jihadister och militanta islamister som amatörer. I stället är det den politiska grenen av islam (ofta relaterad till som ”moderata krafter”) som vinner terräng och tar sig hela vägen till det högsta ämbetet; presidentposten.

Hur ser det ut här hos oss, i verkligheten? Skriv ”islam infiltrerar politiska partier” i valfri sökmotor och du finner en lång rad länkar till tidningarartiklar som rapporterar om just detta. Ett annat klassiskt exempel, som till och med nämns vid svenska lärosäten, är omvandlingen av socialdemokratins (tidigare) kristna rörelse som nu, sedan stadgeändringar och namnbyte, är öppen för människor av vilken tro som helst, men där just islam fått en plattform. Vidare har det gjorts politiska överenskommelser med islamska organisationer som garanterar politiskt inflytande. Läs dokumentet ”An Explanatory Memorandum on the General Strategic Goal for the Group in North America” från 1991 som i detalj beskriver hur Muslimska brödraskapet skall arbeta för att infiltrera den amerikanska samhällsstrukturen, både inifrån befintliga strukturer och genom nybildning av en rad ideella organisationer. Även om dokumentet skulle vara ett falsarium är det intressant och den lista med organisationer som nämns i brödraskapets plan överensstämmer till stor del med islamska organisationer som inrättats och bildats i Sverige.

[Edit (2017-02-26): Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, publicerade på fredagen (2017-02-24) en förstudie om Muslimska brödraskapet som beskriver etableringen av MB i Sverige och Europa och styrker den bild som ges ovan.]

Bilden i media

Men i Sverige sitter det hårt inne att det är trosföreställningar (eller avsaknad av dem) som ligger i botten av utvecklingen. Ett exempel på hur det resoneras kan läsas på debattsidan i Göteborgsposten där Devin Rexvid (socionom och forskare om hedersrelaterat förtryck och våld) i augusti i år, hedervärt, beskriver situationen i Sverige men helt – som så många andra – utelämnar den Kristna Kyrkan som motpol och resurs.

Möjligen kan man ibland se förslag om införande av ämnet ”livskunskap” i skolan som svar på behovet av fördjupning. Doktoranden i sociologi, Evin Ismail, menar i dagens SvD att ett sådant skolämne skulle motverka ”de subkulturella lockelserna i de extrema ideologierna”. Hon syftar visserligen på rekryteringen till IS bland unga och vilsna män. Men även för dessa vore det gott att det samhälle de nu finns i, i första hand, bärs upp av robusta strukturer och värderingar där kyrkan är given även när det gäller integration.

Idag skriver Ledarsidorna.se (Islam – oviljan och oförmågan att underordna sig) om hur svensk domstol i ett diskrimineringsmål böjer sig för en islamsk argumentation i strid mot hygienföreskrifter. Problemet med denna text är dock, liksom med den också dagsaktuella krönikan på Det goda samhället som även den behandlar islamism, är att islam tillsammans med ”PK-ismen” och kristendom (äldre än den som utvecklades från 1500-talet) utgör ett ekvivalent hot (sic.).

Sekulariseringen lämnar oss med saffransbullar och blaskigt kaffe

Det tycks råda en uppfattning om att det är ”religionerna” som utgör hotet mot det upplysta och moderna; mot en humanistisk utveckling i sekulär tappning. Det är här vi finner ett av de grundläggande problemen som måste adresseras: den sammansmältning av religiositet man från politiskt håll tenderar att verka för i syfte att kunna kontrollera åsikter som kan stå i strid med den världsliga makten. Det är inget nytt: kung Gösta (Gustav Vasa) var tidigt ute!

De flesta som engagerat sig mot islamismen, terrorismen, förföljelsen av kristna i mellanöstern och mot islams utbredning i största allmänhet tycks inte argumentera med ett kristet förhållningssätt eller för den kristna kyrkan som motvikt. De tycks inte vara för något alls. De är mest emot. Kanske är det därför de får bära etiketter som ”islamofober” och ”rasister”? för att de har en negativ angreppsvinkel.

Den kanske viktigaste orsaken till att framför allt vi, men även Frankrike och Europa i övrigt, står dåligt rustade inför det som nu sker är sekulariseringen. Enkelt uttryckt: Då vi efter reformationen och i upplysningens namn kastade ut tron på Treenig Gud och därmed successivt förpassade den kristna kyrkan allt längre ut i periferin med motiveringen att tro är något privat, rycktes samtidigt mattan undan för oss; den matta – den väv av gemensamma värden, moral, rättesnören och traditioner – som är grundläggande för ett samhälle att i längden kunna hålla ihop. Det behövs djupare och mer grundade traditioner än att, som just denna dag, samlas i ottan för att äta saffransbullar och njuta av ett luciatåg med rötterna i det sena 1800-talets Sverige.

Vi tillber alla samma gud?

En annan intressant dimension i detta är begreppet ”de tre abrahamitiska religionerna”. Detta har mer och mer kommit att förstås i termer av att vi alla (egentligen) har samma gud och att det (egentligen) inte spelar någon roll [för frälsningen] om man kallar sig muslim eller kristen. Detta är ett mantra i den politiska rörelse som verkar för religionernas sammansmältande, bland annat genom statsbidragsfördelning. Men detta har också givit att det är religiositeten (den ”fundamentalistiska”!) som skall bekämpas. Hotet mot vår civilisation består alltså inte bara i islam (det vore ju diskriminerande) utan mot all radikal religionsutövning. Inte minst i form av ”kristendom före 1500-talet”.

Men varifrån kommer idén om de tre abrahamitiska religionerna som varande ekvivalenta? Den går att spåra till den tyske filosofen och dramatikern Gotthold Ephraim Lessing (1729–1781) som 1779 skrev och satte upp verket Nathan den vise. I pjäsen symboliseras judendomen, kristendomen och islam av tre ringar. Minst två av ringarna är kopior av det original som sägs ha särskilda egenskaper. Det är fadern och ägaren till den ursprungliga ringen, som gått i arv i generationer, som på sin dödsbädd låter göra identiska ringar för att ingen av hans tre söner skall behandlas orättvist. Frågan uppstår dock om vilken av ringarna som egentligen är den sanna. Osämja uppstår men dramat får en lycklig samförståndslösning där alla ringarna förklaras bära bilden av de ursprungliga egenskaperna. Man resonerade sig alltså fram till en lösning som idag inte ses som anmärkningsvärd. Tvärt om; tillrådlig och rättvis! Men den innebar att människan satte sig själv över sanningen. Helt i enlighet med tidsandan! Men så var Lessing ingen mindre än upplysningens främste representant i Tyskland.

Tryggare kan ingen vara

Föreställningen om de abrahamitiska religionernas ekvivalens är alltså en frukt av upplysningstiden. Precis som sekularismen. De är samma andas barn och den anda som vi nu måste förstå har gjort oss fattiga. När hoppet om frälsningen bara lever kvar i form av bilder och julspel har vi som civilisation inte längre någon motståndskraft när samhällets strukturer bryts samman och vi riskerar att ätas upp inifrån av en kraft som har en helt annan tolkning av mänsklig värdighet och sanning.

Vad kommer människor i ett avkristnat samhälle göra när trycket från islam ökar och det samtidiga budskapet från de styrande är att det inte spelar någon roll om man bekänner sig till Muhammed eller Kristus Konungen? Vi ser redan nu hur framför allt kvinnor här i Sverige konverterar till islam. Det som driver dem är ett uppdämt behov av stabilitet; av mål och riktning. Detta beskrivs i avhandlingen ”Vi blev muslimer. Svenska kvinnor berättar. En religionssociologisk studie av konversionsberättelser” av Madeleine Sultán Sjöqvist, teologie doktor i religionssociologi. I årets novembernummer av tidskriften Kvartal finns en sammanfattning av avhandlingen (”Vi valde islam”).

Min analys är att risken för att allt fler skall konvertera till islam – somliga, likt kvinnorna ovan, i jakt på ett stabilt uttryck för fromhetsliv, andra av rädsla för att komma på kant med utvecklingen och utsättas för obehag – ökar i takt med att kunskapen om kristen tro, lära och tradition dör med den generation som skulle kunna föra spåren av den vidare. Majoritetskyrkan i Sverige är inte en kraft att räkna med i detta som den är styrd av den världsliga makten och förfäktar många av upplysningens ideal.

Kvar att bära ansvaret är den lilla traditionella kristenhet med ortodox teologi som bland annat återfinns i den ursprungliga gammalkatolska rörelsen och som vi idag ser växer. Inte bara till följd av inflyttning utan för att fler upptäcker att det verkligen finns mat för hungrande; stabilitet för vilsegångna och torr, fast mark att rädda sig på under flodvågen.

Inte som att välja fotbollslag

Men vi kan inte tillåta oss att detta sker! Vi kan inte lämna vidare till kommande generationer ett samhälle i upplösning eller att stabiliteten skulle skänkas oss genom islam. Men sekularismen är inte svaret eftersom den i sig är tom och bär på en törst efter det heliga. Människan behöver den himmelska dimensionen – det ingår i att vara människa. Och eftersom inte både islam och kristen lära kan vara sann (Se: ”Striden står om sanningen”), kommer vi, var och en, att tvingas välja. Alternativet och garanten för den samhällsordning vi säger oss vilja ha är den Kristna Kyrkan. Men det räcker inte att tycka det. Det är inte tillräckligt att säga det. Vi måste leva det.

Franciskus Urban

Påven, minnet och förlusten av ett språk för det heliga

Med anledning av påvens stundande besök i Lund och högtidlighållandet av reformationen samt hans ursäkt för icke evangeliska uttalanden genom historien, frågar sig Lotta Lundberg i SvD varför det senare inte skapat rubriker i Sverige. Samtidigt och i samma text undrar hon hur det gick till när vi förlorade det språk som ger sammanhang: ”Hur gick det till när vi förlorade – inte en känsla, inte en uppriktighet, inte en längtan – utan ett språk? Det språk som underlättar när vi önskar tala om skillnaden på skuld och ansvar, sorg och sjukdom, förlåtelse och försoning. Det språk som ger oss bilderna tillbaka, tolkningsmönster och metaforer. Sammanhangen.” (Lotta Lundberg, SvD Kultur, 2016-02-01)

Frågorna hon ställer är direkt relaterade. Likaså har svaren en gemensam källa i form av den agenda som, allt sedan upplysningstiden och reformationen, satts av den statsbärande elit som skapade de moderna nationerna. Man ville helt enkelt inte att undersåtarna skulle ägna sig åt sådant som konkurrerade med sysslor som genererar förmögenhet åt och stödjer den världsliga makten. En fråga att ställa sig är därför om inte påvens medverkan i detta högtidlighållande blir ologiskt och leder till ytterligare kapitulation inför det världsliga och sekulära; den kraft som stal språket för det heliga och alltjämt innebär en gradvis nedmontering av människovärdigheten.

Uteblivna rubriker om förlåtelse och bristen på ett språk om det heliga beror alltså på att (i detta fall) ”svensken” fått lära sig att inget av det är viktigt; att tro och religiös bildning är oväsentligt. Helt i enlighet med rådande doktrin om att staten är det överordnade, kanske enda, skyddsvärda.

Lotta Lundberg berör i sin artikel även vid det svåra i att bemöta och hantera det okända då man själv saknar kunskaper eller inte står på säker grund. Sverige står, skriver hon, ”inför att integrera hundra tusen mer eller mindre religiösa asylsökande. Hur gör vi det utan ingång till vårt eget språk, en ’hemreligion’?”

Detta är oerhört viktigt! Härom året skrev jag en essä, ”Kyrkan – garanten mot islamisering” [som 2016 även gavs ut som bok. Red.], som tar upp bl.a. det förlorade språket och avsaknaden av fast grund för att kunna hantera rädsla och det okända.

”På ett plan kan det vara det islamska som är det okända och därför skapar rädsla. Men här syftar jag på Treenig Gud som det okända med motiveringen att det är relativt få som odlar relationen med Gud. Jag menar till och med att såväl kunskapsnivån om Kristen tro, som vidareförd och kulturellt betingad känsla för tron, är så pass låg att det (tyvärr) är befogat att prata om Gud Fadern, Hans Son och Helig Ande, som något okänt. Inte som teoretiska begrepp utan som levd Erfarenhet.” (”Kyrkan – garanten mot islamisering”)

Vi får inte stirra oss blinda på att hotet alltid är tydligt och kommer utifrån. ”Problemet att adressera skulle lika gärna kunna vara sekulariseringen. Och det är faktiskt så, att avsaknaden av ett språk för och en relation till det heliga; till Gud, är en del i problematiken. Hade människan varit välförankrad i den Kristna tron hade hon varit, inte immun, men bättre rustad att hantera såväl rationell som irrationell rädsla. Det av den enkla anledningen att levd kristen tro; sökandet efter Gud, leder till kontakt med sig själv vilket skapar trygghet. Dessutom innebär tron på Gud en växande relation med det obeskrivbara, ja med det radikalt annorlunda.” (”Kyrkan – garanten mot islamisering”)

Men det är inte bara i dessa frågor, som för stunden är på tapeten och anses vara samhällsproblem, där traditionell kristen tro erbjuder svar utan kan lika gärna handla om, exempelvis, konsumism, sexualisering, objektifiering av människan och den ökande psykiska ohälsan; områden som alla har bäring på den grundläggande syn på människan som Kyrkan och den Kristna läran omfattar.

”Vad etablissemanget idag bortser ifrån är att den s.k. upplysta samtiden, i sin iver att slänga ut den kristna läran, allt sedan reformationens tid, samtidigt gjorde sig av med det kitt; den uppsättning värden som en gång byggde vår civilisation. Därmed offrades inte bara det skelett som är omistligt för att bära upp en samhällskropp, utan också människovärdigheten på trolöshetens altare.” (“Vem vill se förändring?”)

Minns alltså att svaret finns i en restaurerad syn på människan och att vi förstår livet som heligt.

Franciskus Urban