Tagg: värderingar

Medicinen är oss given!

Det som nu rullas upp inför våra ögon i form av vittnesbörd om sexuella övergrepp och trakasserier kokar ner till något som för kristna aldrig varit någon överraskning: människans brustenhet och benägenhet att begå fel. Till det skall läggas dagens brist på gemensamma värderingar. Men…

”att bara prata om värderingar, eller rättare sagt avsaknaden av dem, är en sak. Det är lätt. Det är enkelt att tycka och ha åsikter. Men det är något helt annat då det kommer till praktisk verkstad. Bristerna är kartlagda men när det kommer till medicinering, då knips läpparna samman.”

I en kristen förståelse är det just och precis på grund av den belägenhet människorna befinner sig som Gud lät sig födas som människa i Kristus Jesus – för vår räddning.

”Vilka värderingar är det som skall samla oss? Vad är det för sanning som avses och skall bli vår gravitationskärna? Är det meningen att ett helt nytt system av värden skall konstrueras och ligga till grund för, exempelvis, ökande tillit? Eller är det helt enkelt så att vi måste ta en titt i backspegeln för att lära av historien; att åter ta i bruk det som vidarefördes (traderades) av tidigare generationer: de värden som en gång skapade den civilisation vi nu säger inte håller samman.”

Medicinen är oss given. Säg Aaa!

Franciskus Urban

 

Helige Olaf och Europas märkliga död

Det är idag den helige Olafs festdag. Han är Norges skyddshelgon och den kung som enligt flera källor spred den kristna tron i Skandinavien. Kung Olaf stred i Kristi namn och dödades 1030 i Stiklestad norr om Trondheim där han idag vilar i Nidaroskatedralen. Som den martyr han var blev han snabbt helgonförklarad och Olafskulten spreds sedan långt utanför Skandinavien. Nidaros blev på kort tid ett av de mest kända och viktigaste pilgrimsmålen. Ännu idag håller man hans minne levande på många håll.

Steuben_-_Bataille_de_Poitiers
Charles de Steubens Bataille de Poitiers en Octobre 732

En annan kung som stred för den kristna tron, men några århundraden tidigare, var Karl Martell (686-741). Han är mest känd för att i slaget vid Tours hålla stånd mot saracenerna. Slaget vid Tours (Slaget vid Poitiers) utkämpades i oktober 732 mellan styrkor under den frankiske ledaren Karl Martell och en saracensk armé ledd av emir Abd ar-Rahman ibn Abd Allah. Frankerna besegrade den saracenska armén som därmed hindrades från att tränga längre norrut i dåvarande Frankerriket.

En av skillnaderna mellan Helige Olaf och Karl Martell kan sägas ligga i hur deras respektive minne idag lever och vårdas. I en nyligen inspelad intervju med den brittiske författaren och journalisten Douglas Murray framkommer att Martell ligger begravd i klosterkyrkan Sankt Denis, belägen i en av Paris förorter. Martells storhet bevittnas genom att flera av Frankrikes kungar har sin vila där. Men, säger Murray i intervjun, till följd av den genomgripande förändring som skett i Europa och då inte minst i Frankrike är miljön runt Sankt Denis inte alls lik Europa längre.

-”Fransmännen känner till platsen och att han [Martell] ligger där, men de går inte dit…”

Douglas Murray är aktuell med boken The Strange Death of Europe som kom ut på engelska i maj 2017 och det är med anledning av den boken som intervjun gjordes. Boken presenteras av förlaget på följande vis:

“The Strange Death of Europe is a highly personal account of a continent and culture caught in the act of suicide. Declining birth-rates, mass immigration and cultivated self-distrust and self-hatred have come together to make Europeans unable to argue for themselves and incapable of resisting their own comprehensive change as a society. This book is not only an analysis of demographic and political realities, but also an eyewitness account of a continent in self-destruct mode. It includes reporting from across the entire continent, from the places where migrants land to the places they end up, from the people who appear to welcome them in to the places which cannot accept them. Told from this first-hand perspective, and backed with impressive research and evidence, the book addresses the disappointing failure of multiculturalism, Angela Merkel’s U-turn on migration, the lack of repatriation and the Western fixation on guilt. Murray travels to Berlin, Paris, Scandinavia, Lampedusa and Greece to uncover the malaise at the very heart of the European culture, and to hear the stories of those who have arrived in Europe from far away. In each chapter he also takes a step back to look at the bigger issues which lie behind a continent’s death-wish, answering the question of why anyone, let alone an entire civilisation, would do this to themselves? He ends with two visions of Europe – one hopeful, one pessimistic – which paint a picture of Europe in crisis and offer a choice as to what, if anything, we can do next.” Länk till boken på Adlibris

I den timslånga intervjun (som kan ses här) tar författaren upp migration, identitet och islam (som också är bokens undertitel) och vad han verkar vilja komma åt är den europeiska identiteten och rätten till den. Han menar att få idag kan redogöra för vari den består och att anledningen till det är att den har tagits för given och inte varit föremål för omsorg, men också att vi lider av postkolonial skuld. Murray nämner i det sammanhanget Sverige och ställer frågan hur till och med ett så avlägset land i norr väljer att ta del i den skulden.

Steget till att prata värderingar ligger inte långt borta. Även här pekar han på det problematiska med vad som är typiska europeiska värderingar. Han tar England som exempel där man menar sig ha värderingar som ”tolerans, godhet, hederlighet och mångfald” (känns det igen?). Även om Murray själv inte är troende kristen framhåller han vikten av ”kristna värderingar” som essentiella och bärande; att det är tillbaka till dem vi måste söka oss. I detta hävdar han att människor inte behöver komma till personlig tro utan att det är tillfyllest med en så kallad grundläggande ”kulturkristendom”. Till och med ”kristna ateister” menar han är bärare av de så viktiga ”kristna värderingarna”.

Samtalet berör också det faktum att individer till slut vaknar upp ur det ytliga konsumtionssamhället och inser att de behöver fylla tomrummet med mening, mål och normer och då söker sig till islam. För att islam är ett tydligt alternativ till meningslösheten. Detta tenderar att gälla framför allt kvinnor, vilket vi tidigare har skrivit om här på GID:

”Vi ser redan nu hur framför allt kvinnor här i Sverige konverterar till islam. Det som driver dem är ett uppdämt behov av stabilitet; av mål och riktning. Detta beskrivs i avhandlingen ”Vi blev muslimer. Svenska kvinnor berättar. En religionssociologisk studie av konversionsberättelser” av Madeleine Sultán Sjöqvist, teologie doktor i religionssociologi.”

Läs hela artikeln ”Den förblindande godhetsivern” här

Även om vad Murray benämner som ”kristen ateism” eller ”kulturkristendom” som något omistligt inför framtiden måste följande påtalas: Det kan inte finnas en kulturkristendom utan att det finns en levande tro. Det kan inte, i längden eller med någon reda, finnas kristen tradition och praxis utan att det finns en Kyrka som visar vägen, fostrar och bär. Det räcker således inte att alla i Sverige eller Norge eller hela Europa som genom ett trollslag blir uttalat ”kulturkristna”. Det ger inte den levande grund som får den vilsne att söka sig till kyrkan (i stället för moskén) i jakt på mening med livet och stadga i det.

olafUtan människor som tror; utan män med kall till kyrkans ämbeten; utan kloster och levande församlingar; utan att vi faktiskt är kyrka – är kristna mer än till namnet, kan ingen ens berömma sig om att vara kulturkristen. Europa behöver kyrkan mer än hon inser och begriper. Men inte en korrekt, världsligt orienterad kyrka utan den Kyrkan som kan förse människor med (bland annat) det mod Karl ”hammaren” Martell besatt. Europa måste vårda sig om sitt arv, sin historia och sin kultur. Vi har faktiskt rätt till den! Europa måste ta en ordentlig titt i backspegeln för att framtida generationer också skall kunna blicka framåt med hopp och livslust.

Och kanske kan våra nordiska helgon med den helige Olaf i täten vara till välsignelse för oss alla. Frågan är: känner vi dem ännu i våra dagar?

Franciskus Urban

 

Frågan som följer på den banala godheten

På försommaren 2017 försågs svenska folket med boken Den banala godheten. Författaren, etikern och doktorn vid Lunds universitet, Ann Heberlein, ger oss sin analys av nuläget avseende mångkultur, integration och svenska värderingar. När boken släpptes såldes första upplagan slut inom loppet av dagar och den klättrade raskt upp i toppen av försäljningslistan. Jag vågar nog påstå att Heberleins bok kommer att vara en framtida tillgång då året 2017 skall rekapituleras.

Boken inleds med en för GID-läsare välkänd men inte desto mindre välkommen problematisering av den idag utbredda relativismen:

”Om man har uppfattningen att vi inte kan påstå att vissa seder och bruk, normer, värden och principer är bättre än andra så måste vi, i toleransens namn, acceptera att en del samhällen praktiserar tortyr och dödsstraff, förföljer judar och homosexuella och att en del kulturer sanktionerar barnäktenskap, tvångsäktenskap och kvinnlig könsstympning. Är vi beredda på det?” (Den banala godheten, s. 24)

Denna kulturrelativism menar Heberlein är en av orsakerna till den utveckling som pågår mitt framför ögonen på oss. ”Vi kan inte stillatigande se Sverige gå sönder. Vi måste värna de värderingar, den trygghet, den tillit och den stabilitet som präglat landet sedan generationer” (Den banala godheten, s. 142). Hon menar att ”kommande generationer kommer att döma oss hårt” (s. 141) och jag säger inte emot.

Heberleins ärende är att påvisa hur aningslös människan – allt ifrån privatpersoner till tjänstemän i offentlig tjänst – är då förment goda beslut tas och val görs; att ambition och avsikt inte räcker utan att det ofta brister i analysen avseende vilka konsekvenser denna godhet får. Hon ger också utrymme för de för ett samhälle så viktiga och grundläggande, gemensamma värderingarna. Men vad jag saknar efter att nulägeskartan målats och analysen levererats är, som i så många andras analyser och kritik, svaret på frågan ”hur?”.

I det sammanhanget blir det ironiskt när World Values Survey dyker upp ur vars data Heberlein mycket riktigt läser ut att ”Sverige, när vi talar om värderingar, snarast är extremt” (s. 202). WVS är en global studie som återkommande mäter människors inställning till bland annat jämställdhet, tillit och värderingar i en lång rad länder.

I Sverige är vi, skriver hon, ”i mycket låg utsträckning religiösa, och en hög andel av befolkningen har emancipatoriska värderingar vilket innebär att vi värderingar individens frihet och självförverkligande högt.” I WVS från 2015 pekas på att ”svenskarna är de människor i världen som värderar självförverkligande högst (s. 202).

den banala godheten och andra böcker-beskuren
Böcker som bär

När man har läst Den banala godheten och alltså ställer sig frågan hur man skall nå en lösning på de problem som diskuteras blir det lika naturligt att fundera över var de goda värderingar som nu saknas en gång kom ifrån. Heberlein tangerar svaret då hon skriver att ”Sverige är ett sekulariserat land” och på samma sida förnöjt konstaterar att ”majoriteten av alla bekännande kristna och troende judar har anpassat sig till det sekulariserade samhällets krav och villkor” (s. 54).

Om det alls är möjligt att hävda att samhället är sekulärt (det finns ju trots allt bekännande människor) är det just i den anpassning som beskrivs som problemet ligger. De goda värderingar Heberlein nu menar att vi har tappat i samhället, sprang en gång ur det kristna livet. Tappet menar jag beror på att kristna (av tvång, bekvämlighet eller andra orsaker) anpassat sig efter det sekulära, senmodernistiska paradigmet som inget annat vill än att bryta ner traditioner, normer och tillitsfull gemenskap.

Den banala godheten av Ann Heberlein bör läsas. Den kommer, som sagt, ingå i årets kanon. Men stanna inte där! Svaret på frågan ”hur?” finns alltså i nödvändigheten i att först förstå vad de så hett eftertraktade värderingarna bygger på, sedan återupptäcka och återerövra den kristna trons fasta klippa.

Franciskus Urban

 

Säg ”Aaa”!

Det borde nu stå klart att flertalet av de problem som identifierats i samhället beror på en brist på goda och gemensamma värderingar. Det i kombination med den för postmodernismen så omhuldade relativismen; den som gör åsikter och känslor till sanningar, är vad man inom olika områden kallar och som utgör riskfaktorer.

Det är svårt att hålla samman ett samhälle som inte vårdar grundläggande värderingar. Det är också svårt att hålla ihop som människa när allt flyter (”liquid modernity” som filosofen och sociologen Zygmunt Bauman pratar om) och då det inte finns ramar att hålla sig till. Det gäller i barnuppfostran lika väl som i det större perspektivet.

Utanförskap och psykisk ohälsa är symptom på denna flytande tillvaro. Vi skrev exempelvis om barns och ungas psykiska hälsa här och redovisade bland annat färsk statistik som gör gällande att 57 procent av landets femtonåriga flickor menar sig må psykiskt dåligt. Statistiken för pojkar ser inte mycket bättre ut. Igår skrevs här dessutom om begreppet tillit som är något fundamentalt för att ett samhälle skall kunna fungera. Och människorna, som utgör det samhället.

Men att bara prata om värderingar, eller rättare sagt avsaknaden av dem, är en sak. Det är lätt. Det är enkelt att tycka och ha åsikter. Men det är något helt annat då det kommer till praktisk verkstad. Bristerna är kartlagda men när det kommer till medicinering, då knips läpparna samman.

eucharist-1591663_960_720Vilka värderingar är det som skall samla oss? Vad är det för sanning som avses och skall bli vår gravitationskärna? Är det meningen att ett helt nytt system av värden skall konstrueras och ligga till grund för, exempelvis, ökande tillit? Eller är det helt enkelt så att vi måste ta en titt i backspegeln för att lära av historien; att åter ta i bruk det som vidarefördes (traderades) av tidigare generationer: de värden som en gång skapade den civilisation vi nu säger inte håller samman.

Medicinen är oss given. Men vi måste öppna munnen och säga ”Aaa!” Och det hela är faktiskt så logiskt att säger vi bara ”Aaa” så följer ”Ooo”. Du kommer att bli förvånad.

Franciskus Urban

 

Svaret på krisen är: Du och jag

Varför kan inte krisen i, exempelvis, skolan lösas med pengar och lagstiftning? Svaret är enkelt: för att varken pengar eller lagstiftning håller samman en kultur.

Den 25 november intervjuas Lorentz Lyttkens på DGS-TV. Han är filosofie doktor, författare och samhällsdebattör och det som avhandlas i inslaget är bland annat vad politiker vill, skolan och andra aktuella frågor i det politiska landskapet. Lyttkens poängterar att politiker (riksdagen) har två instrument att jobba med. Det är pengar och lagstiftning. Men, säger han: ”skolans problem handlar inte om pengar.” Vad det handlar om är att skolan ”omges och präglas av en kultur som är djupt destruktiv” och att ”vi betalar ett högt pris för detta”:
– ”Eleverna går ur skolan med väldigt konstiga attityder.”

Det är något annat än bristande finansiering som är grunden till problemet i skolan. Inte heller lagstiftningen står egentligen i vägen. Då står inte heller lösningarna att finna i detta. I stället handlar det om kulturella betingelser och om värderingar. Och det handlar om att var och en känner och tar ansvar för helheten genom att finna sitt kall. Svaret på krisen är, i grund och botten, du och jag.

Se tidigare artikel om det lilla jobbiga ordet kall

Detta rör inte bara skolan. Vi ser idag liknande mönster i sjukvården, äldreomsorgen och försvaret för att ta några exempel. Det handlar bland annat om svårigheter att rekrytera och behålla personal. Och detta grundar sig, bland annat, på den tidstypiska uppfattningen att mer pengar och högre lön är svaret. I dagarna genomförs den årliga konferensen Folk och Försvar och jag vågar gissa att inte heller där, när landets mest insatta strateger samlas, tar man tag i att lösningarna behöver bygga på värderingar.

Lorentz Lyttkens är inte den första att likt katten tassa runt den heta gröten. I hans fall tror jag inte det handlar om feghet, men väl ovilja att inse vari svaret ligger. Frågan som nu måste ställas är varför den kristna tron som, genom Kyrkan, utgjorde det mycel som är förutsättningen för ett samhälle att hålla ihop, avfärdades. Det är bara Kyrkan som kan vara den stabila botten som får dig och mig, men också Sverige, Norden och Europa, att hålla ihop.

Franciskus Urban

Som vore förfallet en nödvändighet

”’Så säger Herren, Herren: Kom, du Ande, från de fyra väderstrecken och blås på dessa slagna, så att de får liv.’ Och jag profeterade som han hade befallt mig. Då kom Anden in i dem, och de fick liv och reste sig upp på sina fötter, en mycket stor skara.” (Hes 37:9-10)

 

– ”Folkkyrkan är ingen folkkyrka om den inte hänger med sin tid”, säger Wanja Lundby-Wedin i en intervju i Kyrkans tidning (25 november 2016). Detta efter det nyss avslutade mötet i Svenska kyrkans högsta beslutande organ, Kyrkomötet, där det är politikerna som har rösträtt.

Det kan idag upplevas som att man som människa med traditionella värderingar bara är en enslig hög med förtorkade benknotor. Men många menar att de värden som format vår civilisation och är normerande för exempelvis moraluppfattning ännu äger giltighet, även om det skakar i grunden. Vi bevittnar hur den traditionella och grundläggande förståelsen av och synen på livet, som varit en framgångsfaktor i århundraden, bryts ner. Detta har skett (och sker) parallellt med att kristen tro, för såväl individer som gemenskap tillmäts allt mindre betydelse.

Det heter att det nu är nya tider. Och, grundat i de frågor som hamnar på agendan i politiskt styrda församlingar, står det inte på förrän vi har låtit det skena ytterligare. Ett exempel är polygami (månggifte eller, som man idag avdramatiserat presenterar det: antalsneutrala ”äktenskap”) som diskuteras som en ”framtidsfråga” (SvD, 23 april) och kan bli lagligt. Via demokratiska beslut och genom lagstiftning formas den bredare allmänheten att tycka att det är bra. En annan fråga rör eutanasi (läkarassisterat självmord, aktiv dödshjälp) och ytterligare en är den om selektering av ofödda barn. Samma mönster upprepas och i sammanhanget motarbetas den så självklara samvetsfriheten för flera yrkesgrupper.

Vi ser det nästan dagligen i media. Vad som talar för att vi nu står inför risken för detta att inträffa står att finna i vår nära historia. Det är inte så länge sedan könsneutrala ”äktenskap” först legaliserades och sedan har kommit att accepteras och försvaras av allt fler med argument som likabehandling och andra nutida, sekulära markörer. Men detta har inte skett av sig själv. Tiden innan och efter lagstiftning har kantats av ivrigt och medvetet lobby- och påverkansarbete. Samma gäller exempelvis frågan om assisterad och offentligt finansierad befruktning som först var förbehållet barnlösa par (man och kvinna) men nu även omfattar ensamstående kvinnor. Det vi bevittnar inträffar inte av en slump. Det ligger mycket arbete och kapital bakom dessa attitydförskjutningar. Ofta på bekostnad av traditionella uppfattningar och alltid på människovärdighetens.

Vad som är viktigt, ja helt nödvändigt, att diskutera är detta med tidsandan; den föränderlighet vi ständigt förväntas anpassa oss efter. Som om den vore en naturlag. Många gånger används förändringen och ”den nya tiden” som premisser i logiska argument för att få acceptans för anpassning. Som om den förändring som skett har varit en nödvändighet. Som om den har gjort det av sig själv eller är resultatet av en högre makts inverkan.

Vad vi måste inse är att de förändringar i omvärlden det ofta relateras till, inte minst avseende synen på djupt liggande, livs- och frälsningsavgörande frågor, inte är något annat än resultatet av människors egen påverkan, bestämd och styrd av passion eller ideologi. På tvärs med den ordning vi är satta att förvalta.

Det är lätt att känna sig uttorkad i denna miljö. Tyvärr också ensam eftersom all sannings sans har förpassats till den dal med benknotor som Hesekiel profeterade om. Ingen orkar ensam stå emot. Men förfallet är ingen nödvändighet och du inte är ensam! ”Kom, du Ande, från de fyra väderstrecken och blås på dessa slagna, så att de får liv.”

Franciskus Urban