Tagg: värdighet

Det stora tågrånet

Samtiden liknas ibland vid ett tåg som dundrar fram på en undermåligt underhållen räls. Ett herrelöst tåg, skall tilläggas, där det saknas såväl uppgifter om slutdestination som vem det är som opererar på sträckan, egentligen. Men eldarna eldar och farten ökar. Maskinisterna skruvar och oljar. Maskineriet skenar. I passagerarvagnarna välkomnar konduktören glatt nya resenärer och säljer dyra biljetter medan serveringspersonalen sorglöst säljer go-fika och rödvin i plastmuggar.

I skärningspunkten mellan, å ena sidan, den sakta ökande medvetenheten om att ingen egentligen vet vem som har ansvar och att ingen har brytt sig om att sörja för så grundläggande ting som banvallar och räls och, å den andra, att skenet av lycka och framgång måste upprätthållas, skapas en olustkänsla av sällan skådat format. En osäkerhet och en ängslighet som går på djupet av mänskligheten.

train track solitaireUtan stabil botten och utan ens en idé om vart vi är på väg, förpassas människan ut i universum: ensam och utan känsla för mening. Detta föder ytlighet men också djupt otrevliga och tragiska beteenden. Det blir som en myriad av små världskrig där varje individ har att hävda just sitt territorium; sitt universum; sin ”sanning”.

Jag satt, för en kort tid sedan, hemma hos en av alla de erfarna jag dagligen besöker. Vi pratade om just detta; att det saknas värdighet, klangbotten och känsla för livet. Hon tittade på mig och sade sedan allvarligt: -”det är min generations fel”.

Och det är nog att önska: En vitbok om underlåtelsen att föra vidare det sedan århundradena medärvda; det som betyder så mycket mer än materiell bekvämlighet; sådant som kan beskrivas i termer av eftertänksamhet, tradition, helighet, rättesnören, ordning och respekt.

Men det lades ingen vikt vid detta. Man såg bara den moderna framgången. Såg äntligen sig som herre över alltet: frihet och oberoende. Men man var i själva verket både blind och tondöv. Man lämnade inte vidare erfarenheterna utan lade dem på avskrädet. Materialismen och individualismen tog över vilket ledde till såväl historieanalfabetism och gudsförnekelse som alienation och förtvivlan. Detta födde osäkerhet och ängslighet. Man berövade kort och gott kommande generationer på tradition, värdighet och hopp.

Alla de pengar i ära; alla de smycken och ägodelar som genom åren bestulits individer i stötar och kupper. Men detta är den moderna tidens stora tågrån där kommande generationer förlorade räls, riktning och resonans.

Är en sanningskommission för mycket begärt?

Franciskus Urban

Värdegrund. Är det ens värt att försöka?

Jag vill inleda med att tacka två personer. Det är Ann Heberlein och Helena Edlund som idag skriver, var för sig, i två olika kanaler. Men det finns en koppling mellan deras texter, vilken jag tolkar som vår tids törst efter beständighet, sanning och – i det – någon form av sunt förnuft.

Vad som från början fick mig att läsa Edlunds text på den opinionsbildande sajten Det goda samhället var inledningen:

”Ett av de mest genomgripande besluten under den franska revolutionen var att avskaffa kristendomen som religion. Kloster stängdes, kyrkor vandaliserades och präster och ordensfolk avrättades på löpande band. Äntligen skulle folket befrias från vidskepelse och andligt tvång!”

Min första tanke var att detta var upptakten till en text om sekularisering, vilket det i princip är. Men vad hon sedan upplyser om är att det i Sverige finns en statlig ”värdegrundsdelegation”. Föga förvånad men väl överraskad över dess existens (visste du att den finns?) gör jag ett besök på deras hemsida och möts som det första av beskedet att ”Värdegrundsdelegationen främjar förtroendet för staten”. I övrigt måste jag säga, vilket också Edlund påpekar, att det innehållsmässigt ekar tämligen tomt där. För vem kan överhuvudtaget göra reda i detta med ”värdegrund” när man har börjat på fel grund, med fel premisser. Be någon att förklara den värdegrund alla pratar om så märker du svårigheterna. Eller varför inte försöka själv.

(Edit: ”Sedan den 1 januari 2017 har Statskontoret i uppgift att främja och samordna arbetet för en god förvaltningskultur i staten. Vi bygger vidare på det arbete Värdegrundsdelegationen och Kompetensrådet för utveckling i staten (Krus) har gjort.”)

Värdegrund, vad är det?

Frågar man Nationalencyklopedin (NE) kan man läsa:
”värdegrund, de grundläggande värderingar som formar en individs normer och handlingar”.

På Wikipedia skrivs att värdegrund är ett svenskt och i viss mån norskt begrepp som började användas under 1990-talet i diskussioner kring framför allt ett kollektivs gemensamma etiska grundvalar eller värderingar; exempel på kollektiv är en nation, institution, förening, eller folkrörelse. Begreppet kan även ha den vidgade innebörden att syfta på de mest grundläggande principerna inom en politisk ideologi eller religion.”

Blev någon klokare? Vi kan nog med detta, i alla fall, konstatera att det kan finnas olika ”värdegrunder” i olika sammanhang. Men vad är då den allmängiltiga och övergripande värdegrund som det talas om? Den finns inte att finna på den statliga Värdegrundsdelegationen, så var finns den? Finns den alls?

Vi skall strax fråga den instans i världen som, väl, borde ha svaret, nämligen Förenta Nationerna. Men innan dess vill jag titta lite på ordet värde som, trots allt, är det centrala i den så kallade värdegrunden. En ny titt i NE, således:

Värde, allmänspråkligt och filosofiskt begrepp. Något är ett värde eller att något har värde.”

Detta verkar inte gälla människor, utan ting. Men visst, det skulle – om exempelvis staten ser oss som bor inom landets gränser som ting – kunna vara en början. Värdegrund är då något som används för att beskriva människans värde som en sak, jämförbar med en ekonomisk enhet.

Svenska Wikipedia ger vid handen att värde inom matematiken är det tal som fås när ett uttryck beräknas. Värde inom ekonomi är ett fundamentalt begrepp och att att värde är ett begrepp inom filosofin (exempelvis intrinsikalt värde. Men också instrumentellt värde ”då något har ett värde på grund av sina effekter”) och, slutligen, värde inom sociologin som tydligen i stället använder begreppet värdering vilket förklaras vara ”en uppfattning om önskvärdheten hos ett visst tillstånd”.

Åter till sökträffssidan i NE finns också begreppet intrinsikalt värde. Det brukar användas i akademiska sammanhang, inte minst inom etiken, för att beskriva människans absoluta och okränkbara värde:

”Intrinsikalt värde, det värde något har enbart i kraft av sina inre egenskaper, sin egen natur, och alltså oberoende av sina konsekvenser och andra yttre omständigheter.”

Är vi något på spåret här? Kanske, men det verkar ändå som att det är ett begrepp som är allt för allmänt och som inte gör skillnad på ting och mänskligt liv. Dessutom heter det inte ”intrinsikalvärdegrund”. Och tack för det.

Ett högre plan?

Så, låt oss konsultera Förenta Nationerna och, mer specifikt, FN:s stadga för de mänskliga rättigheterna som finns här. Första artikeln lyder:

”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.”

Bara för skoj skull, studerar vi även den engelska lydelsen:

“All human beings are born free and equal in dignity and rights. They are endowed with reason and conscience and should act towards one another in a spirit of brotherhood.”

Och här döljer sig något; en skillnad som jag menar utgör en öppning. I den svenska lydelsen används ordet värde, men i den engelska finner vi ordet dignity som betyder värdighet. Motsvarande ord finns i exempelvis den franska lydelsen av stadgan: dignité.

Vad innebär då värdighet? Vi går tillbaka till uppslagsverket och får oss till livs följande:

”Moraliska, etiska, juridiska och politiska diskussioner använder värdighetskonceptet för att uttrycka idén om att ett väsen (en människa) har en medfödd rätt att vara uppskattad, respekterad och att behandlas med respekt (ethical treatment).”

Det engelska ordet på slutet fick vara med då jag översatte från engelskan. Jo, jag fick bekväma mig med att översätta från engelskspråkiga Wikipedia eftersom ordet värdighet inte fanns med på svenska Wikipedia, vilket i sig skulle kunna vara en indikation på sakernas tillstånd.

Värdighetens betydelse

Spelar det då någon roll om det kallas värde eller värdighet? I allra högsta grad, skulle jag vilja säga. Värdighet rör mänskligheten medans värde leder tankarna på andra vägar. Och även då ordet värde används om människan, bör det medvetet bottna i hennes värdighet.

Ann Heberlein, doktor i etik vid Lunds universitet, skriver idagLedarsidorna.se om de vanliga och skötsamma människorna i samhället, de som ofta glöms bort:

”De bränner varken bilar eller flyktingförläggningar och startar inga Twitterdrev. De tillhör LO-kollektivet eller är småföretagare. Det är män och kvinnor som i hög utsträckning struntar i genuspedagogik, hbtq-certifieringar, normkritik och mångfaldsfrågor, men som på sin fritid arbetar ideellt som fotbollstränare för knattelaget, sjunger i kyrkokören och är engagerade i sina barns läxläsning.”

De strävar helt enkelt efter att leva sina liv i värdighet. Hennes anslag är att det är dessa som gjort sin röst hörd i det amerikanska presidentvalet. Donald Trump, skriver hon, ”har sett alla de människor som det vi brukar kalla etablissemanget – journalister, politiker, tyckare och kändisar – förnekat och föraktat. Trump återupprättar dem som makten i åratal ignorerat.”

Lästips: Core-träning i nytt ljus, om värdighet, genus- och hbtq-frågor

Är det inte värdighet människor söker? Är det inte just bristen på respekt från det så kallade etablissemanget som rör upp alla dessa känslor? Men frågan är om det är Trump som kan återupprätta dem. Eller om det inte, ännu en gång, kommer att mynna ut i att handla om värde. Hur vi än vänder oss så är det inte den världsliga makten som kommer med sanningen eller som på djupet gör oss fria.

Thomas à Kempis skriver: ”Vain [fåfäng] is the man who puts his trust in men, in created things.” (Avoiding false hope and pride, i The imitation of Christ)

Värdigheten togs ifrån oss genom världsliga institutioner och politiska ismer. Den fördes bort med vinden, knappt märkbart, och ersattes med prat om någon allmän värdegrund som dogm i en ny statsreligion. För något saknades. Något saknas och att idag läsa Jobs bok kan, på flera plan, skapa igenkänning:

”Spolingar sätter sig upp mot mig
och knuffar mig åt sidan.
De banar väg för ofärdens anlopp.
De river upp min väg för att få mig att falla,
ingen hindrar dem från att rycka fram.
De kommer som genom en bred bräsch
och väller fram i brak och dån,
fasor störtar över mig.
Min värdighet förs bort av vinden,
min lycka upplöses som ett moln.”
(Job 30:12-15)

Vi behöver tala om dessa ting. Även om det ibland kan kännas lönlöst. Men jag försöker. Det är för människans värdighet jag i alla fall försöker.

Franciskus Urban

 

Core-träning i nytt ljus

Säger man ”core-träning” idag tänker de flesta gissningsvis på fysiska övningar som stärker inre muskulatur i rygg och mage, den så kallade muskelkorsetten. Det engelska ordet core betyder helt enkelt kärna. Och med nutidens individualistiska och materialistiska förståelse av världen och inte minst den kroppsfixering som råder, behöver vi påminna oss om att människan är mer än kropp.

Även det skapade mänskliga har en inre kärna. Djupt liggande förutsättningar som konstituerar henne och som är förutsättningen för livet så som det en gång gavs. Människan är själ som kläddes i en kropp av kött och blod. Också i den förståelsen finns en kärna vilken, även den, behöver träning för att kunna hålla uppe personen så väl som mänskligheten med värdighet.

En relativt ny företeelse är den om att människan själv kan, ja förutsätts, definiera sitt kön. Detta oberoende av med vilket hon kom till världen. Begrepp som ”trans-gender” och ”cross-gender” var till för inte så länge sedan helt okända för de flesta. Och frågan är vad som händer med människans innersta då olika krafter (lobby- och intresseorganisationer, politiska grupperingar etcetera) bidrar till att skapa denna förvirring vilket leder till en relativisering av livet?

I en färsk artikel från Christian Concern[1] skriver Camilla Olim om det växande problemet med könsförvirring (gender confusion), i synnerhet då det kommer till barn och unga vuxna. Hon menar att detta är utan motstycke och indikerar den växande normaliseringen av något som knappt fanns på radarn för bara några år sedan.

“This is unprecedented and, without wanting to sound alarmist or sensationalist, it indicates the growing normalisation of an issue that was barely on the radar even a few years ago”[2]

The Christian Legal Centre[3] handlägger för närvarande, skriver hon, fyra separate fall där föräldrar ifrågasätter beslut tagna av skolpersonal och socialtjänst att låta barns övergång till det motsatta könet. Vid centret ger man just nu stöd till kristna föräldrar som fruktar för att deras fjortonåriga dotter skall omhändertas och placeras i fosterhem om de inte böjer sig för pressen från sociala myndigheter att tillåta henne att identifiera sig som pojke.

Vad säger forskningen?

I en nyligen publicerad studie (”Sexuality and Gender – Findings from the Biological, Psychological and Social Sciences”), publicerad i höstnumret av ”The New Atlantis” (2016), redogör välrenommerade forskare för att det inte finns vetenskapligt belägg för de argument och tendenser vi ser i den normaliseringsprocess som Olim beskriver.

Rapporten, som behandlar forskning från de vetenskapliga fälten biologi, psykologi och sociologi, visar att några av de mest förekommande antagandena om sexualitet och kön (”gender”) inte har stöd av vetenskaplig evidens. Rapporten har särskilt fokus på den höga graden av mentala hälsoproblem hos HBTQ-personer och den ifrågasätter de trender som utgör bas för behandling av barn som inte identifierar sig med sitt biologiska kön. Man menar att mer kraft måste läggas på att förse dessa med den omsorg och det stöd de behöver för att leva hälsosamma och rika liv.[4]

Några av de slutsatser som presenteras i rapporten är:

  • Jämfört med befolkningen i stort, löper vuxna som har genomgått könskorrigerande kirurgi högre risk att uppleva dålig mental hälsa. En studie fann att, jämfört med kontrollgrupper, könskorrigerade individer var mer än fem gånger mer benägna att försöka ta självmord och hade nitton gånger högre sannolikhet att dö i självmord.
  • Barn utgör ett särskilt område när det kommer till frågor om sexuell orientering (transgender issues). Bara en minoritet av barn som upplever att de identifierar sig som annat kön än det de föddes med, kommer att fortsätta göra det i ungdomsåren och i vuxen ålder.


Hur tar vi detta vidare?

Att tro att ens psykologiska kön har företräde över det biologiska är en farlig ideologi som måste ifrågasättas, även som vi älskar och bryr oss djupt om dem som upplever denna förvirring. Detta är en kulturell fråga, det handlar om vår gemensamma mänsklig kultur.

Att engagera sig kulturellt handlar om att våga uttrycka sig. Också att våga tala om Sanningen i biblisk förståelse, med visdom och kärlek och bemöta de frågor idag som tenderar sprida sig som en löpeld och snabbt blir nya normer. Att tala sanning är i själva verket en kärlekens handling även om en person inte håller med eller tar emot det så just där och då. Men om inte vi kämpar för sanningen, vem gör det då? Gud kallar oss att vara modiga: ”Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande.”(2 Tim 1:7).

Detta är ett sätt att träna sin kärna – människans värdighet.

Red.

[1] http://christianconcern.com/about

[2] http://christianconcern.com/our-concerns/family/why-christians-need-to-respond-to-gender-confusion

[3] The Christian Legal Centre is a sister organisation of Christian Concern: http://christianconcern.com/about

[4] http://www.thenewatlantis.com/publications/number-50-fall-2016