Tagg: Vatikanen

Vad var det som hände i Lund?

Jag hade, måste ärligt erkännas, tagit mental höjd för att försöka mig på en analys av den gångna helgen. Omständigheterna ville dock annorlunda då datorns hårddisk havererade sent på söndagskvällen. Det gav mig en ofrivillig distans; en möjlighet att själv – djupare – reflektera. Måhända var det försynen. Idag är jag tacksam. För vid närmare eftertanke undrar jag om någon egentligen kan ge en bild bortom relativt tyckande av vad som verkligen hände. Trots det vågar jag nog, med försiktighet, påstå att mötet i Lund; det mellan Vatikanen och Lutherska världsförbundet, inte bidrog nämnvärt till ekumeniken i bemärkelsen kristen enhet.

Samtidigt i Stockholm
Vad som säkert och för de flesta passerade under radarn var att det samtidigt, alltså samma helg, pågick ett annat religiöst massmöte i huvudstaden. Det var en rad evangelikala och karismatiska oberoende samfund som hade hyrt Friends arena i sann väckelseanda.

Tidningen Världen Idag rapporterar:

”Under djup förkrosselse bekände flera kristna ledare på söndagen sina egna och landets synder inför Gud. Massorna deltog i bönen som blev en av höjdpunkterna på Awakening Europe.”

”Europas andliga arv, inte minst reformationen, var ett annat tema. ’Vi ber om förlåtelse för att vi trampat ned Guds ord i Europa, för att vi har blivit ett center för liberalteologi i stället för reformation’”.

Inte heller på Friends arena togs, mig veterligen, några avgörande steg på ekumenikens område. Massorna samlades och hysterin i media inför och under påvens besök visste inga gränser. Och sedan blev det, tomt? Ja, vad var det som hände?

I det nära
Också samma helg samlades, i församlingar och missioner runt om i Norden och Europa: i Oslo, Fredrikstad, Bergen, Trondheim, Karlstadt, Düsseldorf, Kaufbeuren, Lye, Palermo, Bournemouth, Stockholm och Karlskrona (för att nämna några orter), kristna kvinnor och män – som varje söndag – för att fira eukaristin; altarets allra heligaste sakrament och för att lyssna till förkunnelsen. Inga ”massor” och ingen hysteri. Allt var precis som vanligt och precis som det skall vara. Nära, ärligt och innerligt i syfte att reformera hjärtan och själar.

Det svåra är inte massmöten
Det är relativt enkelt att arrangera stora möten och samla många människor. Vad som behövs är ett eller en handfull kända dragplåster och god marknadsföring. Det svåra ligger i att som medlem i en församling leva kristenlivet i vardagen; att hitta rytmen och, ja faktiskt, förmå sig att delta i den livgivande liturgin söndag efter söndag. Och det svåra som ledare i en församling är inte att bjuda in toppnamn, utan att vecka efter vecka vinna över allt det världsliga som drar i också en troende.

Det svåra är inte heller att kalla sig för saker. Efter helgen har jag hört fler än vanligt som säger sig egentligen vara katoliker. Kanske entusiasmerade av händelserna i Lund och Malmö. Men det finns ett inbyggt problem i utsagan ”jag är katolik”. Liksom i den motsvarande ”jag är ortodox”. Att hävda att ”jag är katolik” är att säga att ”jag besitter det (den tro) som alla har haft överallt i alla tider”. Att hävda att ”jag är ortodox” är att säga att ”jag är av rätt tro och tillbedjan”. Det är att påstå att jag tror rätt och lever rätt. Det gränsar, om man inte är försiktig, till högmod.

Missförstå mig nu inte. Jag har inget emot vare sig det katolska eller det ortodoxa. Tvärt om. Men kraft bör läggas på att se till att det sammanhang man som kristen befinner sig i är ortodoxt och katolskt. Det är grunden. Och det sammanhanget är församlingen; den eukaristiska gemenskapen i Kyrkan. Ty Kyrkan är ortodox och katolsk. Och utanför Kyrkan, utan hemvist i en av hennes församlingar, är det svårt att vara. Svårt att ”vara katolsk”. Det är överhuvudtaget svårt att vara kristen på egen hand.

Inifrån och ut
Det svåra är inte att åka på stora möten och konsumera upplevelser. Utmaningen, men också vinsten, finns i den nära gemenskapen, i vardagen och i varje söndags deltagande i liturgin. Därifrån sänds vi sedan, reformerade, ut i världen för att, genom exempel, väcka våra medmänniskor till liv. Så förändrar vi världen. Så bygger vi åter upp Europas andliga arv. Så får vi åter tillgång till de normer vi är beroende av. Så håller vi ihop samhället. I det ligger också grunden för ekumeniken.

Och frågan kvarstår: Vad var det som hände i Lund?

Franciskus Urban

Påven kommer. Alla tycks vilja ha en inteckning.

Vatikanen och Lutherska världsförbundet står värdar för det stundande mötet i Lund som skall markera inledningen på ett jubileumsår till minne av reformationen. Till mötet kommer såväl ledare för världens lutheraner som ledaren för Vatikanen och den romersk-katolska kyrkan, påve Franciskus.

Media har med stegrande intresse, allt sedan arrangemanget blev känt, rapporterat om detta historiska möte. Mest uppmärksamhet har riktats och riktas mot biskopen av Rom. Det heter bland annat att inget större har hänt sedan medeltiden, åtminstone inte i lärdomsstaden och det forna ärkebiskopssätet, Lund.

Bortom huvudgästen och dennes stjärnglans kan det läsas om såväl närmanden och samförstånd mellan Rom och Svenska kyrkan, som illvillighet och tjuvnyp. Bland annat har media rapporterat om hur Svenska kyrkan varit rädd för att påven skall få för mycket uppmärksamhet på bekostnad av den egentliga tilldragelsen – att den romersk-katolska kyrkans egna och separata mässfirande i Malmö därför förpassades till en utomhusarena.

Det må vara rykten. Allt kan, som det heter, vara utrett. Men faktum är att det finns djupt liggande skillnader mellan katolsk och protestantisk/luthersk lära. Och med tanke på att det samförstånd som sägs föreligga koncentrerar sig på saker som miljöfrågor och mänskliga rättigheter, kan man undra vad det egentligen är som skall firas under ett helt år? Om det är vägar till enande borde man istället ägna sig åt sådant som på riktigt kan samla kristna, nämligen synen på sakramenten, ämbetssyn och ecklesiologi (läran om kyrkan, särskilt kyrkosyn, d v s tolkning eller praktik gällande kyrkans uppgifter och verksamhet).

Tyvärr har såväl kunskap som erfarenhet av slikt effektivt raderats, eller stulits, från oss. Detta som följd av reformationen och följande tid av modernistisk politik med sekularisering som följd vilken har gått på djupet och effektivt nått familjen, ja ända in i hushållens sovrum. Kvar är ytlighet vilket nu avspeglas i att det främst är en ”världskändis” som kommer på besök; en som till och med omhuldas av Svenska kyrkan. Alla tycks vilja ha en inteckning i det som skall ske. Och i påven.

Ett tragiskt faktum är att den som är lite mer än genomsnittligt påläst – och alltså förstår att det finns något bortom Svenska kyrkan – lever i tron att Vatikanen representerar det ursprungliga och att allt katolskt har prefixet ”romersk”.

Vi har en stor folkbildaruppgift framför oss och ett första faktum som måste förstås är att ordet ”katolsk” inte är en organisatorisk term. Det är inte heller en geografisk definition vilket man lätt kan tro i förhållande till att ortodoxa kyrkan skulle vara geografiskt östlig och den katolska västlig. Begreppet ”katolsk” bör i stället förstås som en kvalitetsbestämning. Vincent av Lérins förklarar på 400-talet epitetet ”katolsk” som ”det som tros överallt och har trotts av alla i alla tider”.

Kyrkan – som är en, helig och apostolisk – är samtidigt ortodox och katolsk. De ortodoxa och gammalkatolska kyrkorna har sålunda aldrig gett upp rätten att kalla sig katolsk.

Detta kan tyckas vara hårklyveri. Det kan också uppfattas som svårforcerad terräng. Men för var och en som säger sig vara för Kyrkans enhet bör det vara av intresse att börja bena i begreppen och inse att mycket i vår egen historia har dolts för oss. Det är en besk medicin att svälja för undersåtar i en ”humanitär stormakt”. Men det är nödvändigt för att kunna göra verkliga framsteg på försoningens väg.

Franciskus Urban

Mera läsning: https://gammal-katolsk.org/2016/10/19/katolsk-vad-betyder-det/

Mera läsning: https://gammal-katolsk.org/2016/10/15/katolicitet-som-utmaning/

Mera läsning: Tillbaka i försoning